Veronicas funderingar

Tänkte att jag även idag skulle kolla läget i vår omvärld. Har något intressant hänt? Eller finns det något jag retar mig på? Låt oss ta en liten titt.

En av dagens största sportnyheter i Aftonbladet är förstås den att det verkar som om systrarna Kallurs åkomma även drabbat Carolina Klüft. Så nu är de alltså tre av våra stjärnor som drabbats av stressfraktur i skenbenet (svårt att stava fraktur, vill bara bli faktura, det syns väl vilket jobb jag har?). Men vad är egentligen en stressfraktur? Är det någon som vet? Fraktur för mig är ett benbrott, men vad är då stressfraktur? Har man stressat och på så sätt åstadkommit ett benbrott? Är det fler än jag som funderar över det? Man har ju hört det nämnas så många gånger i samband med systrarna Kallur men jag tror aldrig att jag har fått en förklaring på vad det innebär. Nu har jag googlat och hamnade på fass.se där jag fick lära mig att det rör sig om ett benbrott i fotskelettet och att det är en" återkommande överbelastning hos framför allt långdistanslöpare och marscherande militärer". Så nu vet ni det om ni tidigare var lika frågande som jag var. 

På Aftonbladet idag får vi lära oss att utbrändhet är ett nutidsfenomen som även kan drabba monster. Mr Lordi, eller Tomi Putaansuu som är hans riktiga identitet bakom monstermasken, drabbades av depression och utbrändhet efter den succé som följde för bandet i kölvattnet av vinsten i Eurovision Song Contest. Läkarna ordinerade antidepressiva mediciner men Tomi tackade nej och drog sig tillbaka till hemtrakten i Rovaniemi och efter ett halvårs paus kände han sig till sist återställd och anser att denna period i hans liv har påverkat hans låtskrivande på ett positivt sett. Vad kan man säga om det här då? Jo, det är bara att inse att utmattningsdepression kan drabba vem som helst och det är absolut inget att skämmas för om man behöver en paus i livet för att återhämta den mentala styrkan. Och kanske utbrändheten trots allt kan föra med sig möjligheter man aldrig väntat sig. Kanske får man tillfälle att ändra den livsbana man valt.

Ytterligare en nyhet det skrivits mycket om i tidningarna i dag är konkursen av det danska flygbolaget Sterling. Det måste vara tufft för alla de med Sterling-biljetter runt om i Europa som nu får svårigheter att ta sig hem från de resmål de befinner sig i. Känslan av vara strandsatt och kanske övergiven måste vara jobbig. Det är ganska lätt för alla oss som själva har rest en och annan gång att förstå hur de känner sig. När dagen för hemfärden infinner sig vill man inget annat än bara komma hem och ofta är reskassan vid det laget ganska ansträngd vilket försvårar möjligheten att köpa ny biljett med annat bolag hem. Inte är det särskilt mycket roligare för de stackare som står inför vad som kanske är deras drömsemester men som pga av konkursen helt går om intet och alla pengar man satsat på resan har bara gått upp i rök. Men man får inte glömma den grupp som trots allt drabbas allra mest. De anställda som nu förlorar sina jobb. På DN kan man läsa om de 1100 anställda som nu står utan jobb och som till på köpet inte får ut den lön som skulle ha utbetalats idag. För dessa är detta en verklig katastrof.

...vinterns första snö har anlänt. Efter en kylig natt och en morgon när bilrutorna fick skrapas med skrapa i stelfrusna fingrar hade man kanske kunnat ana att vintern skulle göra sitt första intåg just denna dag. Men inte jag, inte. Jag har gått omkring och inbillat mig att sommaren nog kommer tillbaka, den har bara en tagit en längre paus. Men idag var det bara för mig att inse sanning och fakta. Sommaren är över, hösten är över och vintern är här, punkt slut. Och jag, om någon, borde väl egentligen känna mig deprimerad efter den insikten. Jag har med största sannolikhet nämnt tidigare här att jag inte är så där särskilt förtjust i just vintern och snön. Jag brukar sträcka mig så långt att jag ger mig själv titeln "officiell snö- och vinterhatare. Och en sådan tycker man inte borde ha haft sitt allra bästa ögonblick när upptäckten av snön registrerades av ett förvånat ögonpar. Men, ibland fungerar man inte som man trodde man skulle fungera, man avviker från det väntade. Och det var som hände mig idag när jag kom ut från en shoppingtur, med ej önskat resultat, på Ikea och satte kurs mot den parkeringsplats där jag hade lämnat min älskade lilla Snyggis. Jag kunde nästan inte tro mina ögon, och började kolla om glasögona satt där de borde, när jag tittade upp mot belysningen på Ikeas parkering och anade små tunna snöflingar i det starka ljuset mot den svarta natthimlen. Men visst var det så, snön var här. Bara några minuter senare när jag hade lämnat kundvagnen i kundvagnshuset och återvände till bilen hade de små tunna snöflingarna förvandlats till stora mjuka härliga snöflingar som effektivt ganska snart täckte marken med ett tunt lager snö. Och det var i det ögonblicket, när jag lyfte blicken mot himlen och såg dessa magiska flingor singla mot marken som jag insåg att jag faktiskt uppskattade vad som just då skedde. Kanske var barnet inom mig inte helt borta, kanske var det därför jag njöt av varje ögonblick och bara önskade att det skulle bli så mycket snö så att jag skulle kunna kasta mig ner i den kalla fjäderlätta snön och göra snöänglar. Vad det än berodde på så var det härligt med den första snön och den fick mig också att börja längta till advent och jul, den absolut bästa tiden på denna halva av året. Nu återstår det förstås att se hur länge denna snö ligger kvar på marken och om vi snart kan vänta oss ett till besök av vintern.

Dagens timmar på jobbet förflöt i ensamhetens tecken. Mina kollegor hade semester och var på tjänsteresor så vem fanns då kvar i de mörka korridorerna om inte jag. Korridorerna (eller korridoren, vi har bara en) hade förstås inte behövt vara så mörk om jag bara hade tänt lampan. Men det kändes nästan onödigt att tända lampan bara för min egen del och det är ju inte precis som om det var becksvart heller, jag hittade faktiskt utan problem till kopieringsrummet och framför allt till fikarummet. Tyvärr är det så otroligt tråkigt att vara ensam på jobbet. Att inte ha någon att prata med på hela dagen är för mig näst intill olidligt. Visst passar man på att säga några ord till städerskan och postbudet när de dyker upp, men det är inte tillräckligt. Jag vill ha någon att prata mer med. Och visst är det typiskt, de dagar man är ensam så verkar telefonen helt ha övergivet en. Annat var det igår när det var mer livligt på kontoret, då ringde minsann telefonen i ett. Men värst av allt var nog lunchen. Att äta helt ensam var så otroligt tråkigt och jag kände mig minst sagt patetisk. Satt och bläddrade i en inredningstidning vars innehåll vanligtvis brukar ha förmågan att muntra upp mig och få mig att drömma mig bort, men inte idag. Tystnaden i korridoren där utanför lunchrummet var alldeles för kompakt och allt jag tycktes göra var att tycka synd om mig själv. Att det ska vara så tufft att vara ensam på jobbet. Att jag ska vara så beroende av sällskap i mitt arbete. Att jag ska ha så svårt att sitta tyst en hel dag. Och det ska vara jag som privat inte har särskilt svårt med ensamhet, konstigt vid närmare eftertanke. Förhoppningsvis har någon eller några återvänt i morgon och det finns om hopp om livet igen.

Förra veckan var det spetsigt som var temat och kanske är klivet till veckans tema, skyltar, inte så långt. Min plan inför denna utmaning var att jag idag skulle ge mig ut och leta reda på några intressanta skyltar att fotografera. Men det blir många gånger inte som man planerar, tyvärr. Kände mig alldeles för risig och oinspirerad idag för att ge mig ut på en fototur. Funderade därför på att hoppa över utmaningen denna vecka men kände mig lite mer inspirerad så här på kvällskvisten (eller egentligen i nattimmen) och började gå i genom mitt fotoarkiv på jakt efter just skyltar.

Oändliga är de foton som jag tagit ute på Åstön så det är bland dessa bilder jag hittar dagens skörd. Åstön är för mig ett underbart smultronställe dit jag ofta åker för att njuta av havet, naturen och lugnet. Håll till godo :)

Fler bilder i fototriss utmaningen kan ni hitta här.




I Skeppshamn hittar man ett Fiskarmuseum.




Fotat i skymningen en vacker höstkväll som jag kommer att bära med mig hela vintern




Åstön är fd militärt område vilket dessa skyltar kan vittna om.

tekniskt iaf. Efter att jag hade publicerat mitt senaste inlägg upptäckte jag några småfel i texten och korrigerade därför dessa. Men efter ny publicering så händer ingenting på min blogg. Snacka om frustrerande. Jag avskyr när det blir stavfel och liknande. Det är skämmigt :). Men jag måste säga att jag tycker att det är ganska ofta och många gånger problem med blogg.se. Är det inte sådana problem som dagens så är det många gånger så att jag överhuvudtaget inte kan logga in, fast jag försöker om och om igen. Givetvis händer detta alltid när inspirationen är som allra högsta och jag vill inget annat än att skriva. Men efter sådana bekymmer måste sägas att inspirationen avtar drastiskt :(. Undrar om man ska byta till något annat än än blogg.se? Har någan annan upplevt likande problem?