Dubbelt upp i CSI

Så där ja, då var första dagen på den nya veckan avklarad. En helt ok måndag faktiskt. Och bästa nyheten fick jag i morse, vi jobbar halvdag på fredag. Jag visste det kanske innan men det hade helt fallit ur mitt medvetande. Tack och lov för lite allhelgona helg.

Jag känner mig trött och seg i kväll så det fick bli dubbla avsnitt av CSI. Ett gammalt, som jag faktiskt inte hade sett men som var riktigt bra, i nian och nu ett alldeles nytt i femman. Och där får vi tydligen göra en ny bekantskap, Ted Danson som CSI-teamets DB Russel. Spännande att se hur det blir. För er som är tillräckligt gamla var Ted Danson killen som spelade barägaren i Cheers på 80- och 90-talet. För er som inte vet vem han är går den serien på både TV6 och TV4 komedi. Men det känns inte som om den serien håller fortfarande, tyvärr. Nu ska jag koncentrera mig på CSI. Det känns inte som jag har någon simultanförmåga i kväll. En sak i taget.

Nybadad fluff

Bredvid mig här i tevehörnan ligger en liten pumi som doftar gudomligt och som faktiskt ser ut att kolla på Zorro på teven. Ett bad har fått Troys päls att bli vitare än jultomtens skägg innan all julmust och julmat.

Efter badet sov Troy nedbäddad under ett tjockt duntäcke i flera timmar, alldeles orörlig. Jag petade i honom då och då för att se om han fortfarande levde.

Nu har vi borstat ut alla lockar så Troy ser ut som ett stort fluffigt sommarmoln. Hans päls skulle behöva klippas så han liknar en tjock, kramgo, vit nallebjörn. Som tur är har jag nyss sett honom genomvåt och vet att tjockheten bara sitter i pälsen, annars är han samma spinkiga hund som vanligt.


Månskenstur

Jag har precis kommit hem efter en tur på E4:an norr om Sundsvall. Och jag säger bara så här: ni skulle ha varit där och sett allt det vackra. Sett det vackra månskenet över granarnas toppar, nästan som himlen stod i brand. Sett hur nymånen, i sin mest perfekta prakt, spegla sig i de spegelblanka svarta sjöarna. Sett hur dimman steg upp från marken, som älvor dansande sin månskensdans.

Vad jag önskar jag kunde ha förevigat detta. Men nu får jag istället förlita mig på min inre kamera. Må jag aldrig förglömma de bilder jag fick se i kväll. Låt de för evigt vila i min innersta bildbank.

Bilden nedan är från hösten 2010 i ungefär samma område som jag färdades i kväll.


Bara en bild till...

...på det sovande odjuret.

Snacka om att sova djupt :)


Morgonmys

God morgon på er! Troy och jag har en alldeles härlig morgon. Och en hel extra timme sömn blev det i dag på grund av vintertiden.

När katten är borta dansar råttorna på bordet. Eller... när matte lämnat sängen passar Troy på att överta huvudkuddarna, något som han väntat på hela natten.

Nu är det dags att ge sig ut och upptäcka vilket väder som moder natur har att bjuda på i dag. Inget regn och ingen snö, och det är i alla fall huvudsaken. Trevlig söndag åt er alla!


God save the dollar

12 timmars sömn, det är vad det blev för mig i natt. Och en sömn djupare än jag sovit i natt kan man knappast ha om man räknar sig till nu levande. Snacka om att vara trött. Och är det inte allt bra härligt att få sova fram till elvatiden utan minsta lilla störande moment en sådan gång. Tack och lov att jag har en hund som är minst lika mycket sjusovare.

I dag blev det i alla fall ett besök på det nyöppnade Dollar Store här i Sundsvall. Jag brukar gilla den affären och har ofta, åtminstone sommartid, besökt den både i Härnösand och Kramfors. Förväntningarna var alltså stora. Men, tyvärr blev jag besviken. Visst var affären stor, den största av dem alla, men den tilltalade mig inte konstigt nog. Kanske beror det på att det var massa folk och köerna var långa sega. Jag får väl ge affären en chans till vid ett senare tillfälle.

Bilden nedan har absolut inget med dagens affärer att göra. Ser alltid kraftledningarna på den dagliga promenaden och kan inte låta bli att fascineras av dem. De känns mäktiga på något vis.


Lost AND found

I går kände jag mig förtvivlad. Ok, kanske förtvivlad är lite överdrivet, men det kändes i alla fall ganska surt. Jag hade tappat en guldörhänge. Jaha, var det inget allvarligare än så, kanske många tycker. Men har ni tänkt så trist det är när bara halva paret av örhängena finns kvar. Vad ska man med det till? Jag har åtskilliga örhängen som förlorat sin make och som bara ligger där i väntan på att en dag kunna matchas rätt med den perfekta partnern. Nästan lite tragiskt när man ser det så, eller hur?

Men detta kvarvarande örhänge går inte detta öde till mötes. Nej, inte denna gången, för maken har kommit till rätta. Gömd under huvudkudden tog han i går ut en välförtjänt semesterdag. Så i dag är vi alla lyckliga, det återförenade guldörhänges paret och inte minst jag. Nu kan jag återigen bära dem och visa upp allas vår lycka.


Har glömt hur tråkig hösten kan vara

Lite snopet var det allt när jag vaknade i morse och insåg att det regnade, var grått, kallt och allmänt trist. Jag måste erkänna att jag faktiskt glömt att det regnar på hösten. Naivit kanske, men det är faktiskt sannt. Visst, jag vet att det blir kallt. Men på något sätt hade jag inbillat mig att det ända tills vintern kommer skulle skulle vara soligt väder varje dag. Tänk så fel man kan ha. Det insåg jag så fort jag satte mitt ena ben utanför dörren i morse (det andra benet följde efter om än lite tveksamt när det kalla regnvattnet mötte sulan på min skon och mina allt för långa byxben).

En grå och tråkig torsdag går nu mot sitt slut. Kanske väntar solen i morgon. Kanske inte. Men det är i alla fall fredag, veckans absolut bästa dag. Fredagsmyyyyys!




Tröstar mig denna regniga och tråkiga torsdag med minnen från en varm och solig sommar.

Höstfärger i dimman

I går upptäckte jag ett träd utanför mitt fönster på jobbet. Jag har förstås sett trädet många gånger tidigare, men det var i dag som jag för första gången upptäckte det, där det stod i sin färgglada höstklädsel i stark kontrast mot den tjocka dimman som sakta kröp ner från berget. Jag kunde inte låta bli. Jag var bara tvungen att plocka fram iphonen och föreviga trädet på bild. Snart är den vackra skruden borta och trädet står naket kvar.


Dimman ligger tät

Lunchpromenerar genom ett dimmigt Södermalm. Känns kallt och ruskigt. Längtar efter att få komma hem och tända ett ljus i höstmörkret.


Intressanta bloggar sökes

I dag hade jag verkligen lovat mig själv att jag krypa i säng så mycket tidigare än i går. Det skulle inte få bli någon repris på Skavlan i kväll som i går. Men så mycket tidigare blev det förstås inte. Varför kan jag inte gå och lägga mig? Jag är ju trött, jag brukar bara behöva lägga ner huvudet på kudden och så sover jag gott. Att vara nattmänniska har sina brister. Visst jag är oftast mer kreativ denna tid på dygnet men ... morgonen efter en sen kväll är inte rolig att leka med.

Så vad fastnade jag på i kväll? Bloggar är svaret på den frågar. Efter att varit borta från bloggvärlden i alla dessa månader börjar bloggsuget bli starkare och starkare. Och då inte bara att skriva själv. Att läsa någon bra blogg är riktigt mumma. Men det var det där med bra bloggar. Jag surfat runt lite i kväll och hittat några som jag tror är fynd. Men jag tar tacksamt emot förslag på bra bloggar.

Nu är det nog dags att logga ur, gå ut med hunden och sedan krypa ner i sängen. Och förhoppningsvis pigg och kry i morgon bitti trots den sena timmen.





Fullmåne över Viksjön en ljummen augustinatt i år.

Så återvänder jag till Gävle

Så fortsätter min historia någonstans där drygt 20 mil längre söderut, Gävle. Trots att jag trivdes mycket bra på jobb, med arbetsuppgifter och kollegor, var det något som inte kändes rätt. Snarare långt ifrån rätt. Låt mig summera det så här: jag längtade hem till Sundsvall, jättemycket. Och det här, ladies and gentlemen, är helt enkelt ironiskt.

Hela mitt vuxna liv (vi ska kanske inte gå in på hur länge jag varit vuxen) har min familj och vänner hört mig tjata om att jag vill flytta från Sundsvall. Med alla möjliga fel på Sundsvall som argument på varför jag ville lämna denna håla. Men väl 20 mil söderut insåg jag helt plötsligt att Sundsvall inte var någon håla utan det var där jag ville leva, för resten av livet är jag nästan säker på. Nu skulle man kanske kunna tro att det var Gävles fel att jag ville hem igen. Men det går nog inte att skylla på staden där vid Norrlands sydligaste gräns. Egentligen är Gävle en toppenstad, vacker och massa trevliga människor. Men den är inte för mig, tyvärr. Jag lider helt enkelt av Sundsvallssyndromet, det vill säga det som drabbar dem som älskar sin stad där i dalen mellan de södra och det norra berget men har bara inte insett det i tid.

Så lagom till strax efter nyår insåg jag att de bara fanns en lösning. Det enda jag kunde göra var att hitta ett jobb på mina gamla breddgrader och flytta hem igen. Jakten på jobb var igång. Fortsättning följer om en och annan dag.

Sol i sinne...

Trots en underbart solig höstdag hade vid lunchtid nattens frost ännu inte tinat. I alla fall på Sundsvalls solsida. Så otroligt vackert när solen gnistrar i frostens kristaller. Åh vad jag önskar att jag hade haft systemkameran med mig och mer tid än en futtig lunchtimme.

Vill också påpeka att detta är mitt första inlägg på gående fot, från bilen in, upp med hissen och bort i korridoren till mitt rum.


Svårt att säga god natt

I natt tycks jag inte komma i säng. Inte för jag inte är trött, för det är jag verkligen. Men jag tar mig inte upp från myshörnan (saknar just nu soffa) framför teven. I stället slötittar jag på ett gammalt avsnitt av Skavlan där Alex Schulman är gäst och som just nu rullar på BBC entertainment.

Om jag inte hade varit tvungen att gå ut på en sista kisspaus med Troy hade jag kanske orkat släpat mig i säng. Nu ser det däremot mörkt ut. Måste, skärpa, mig, nu!!! Gå och ut med hunden och gå sedan och lägg dig! Nu! Genast! Ok då, om jag nu måste.


Som två svampar upp ur marken

Varje dag på lunchen åker jag till Södermalm där Troy tillbringar dagarna hos sin dagmatte (mamma). På promenaden runt kvarteret har jag de senaste månaderna fascinerats av de två nya hus som poppat upp.

För något år sedan stod ett gammalt fallfärdigt hus på den här tomten som man sedan rev. Med spänd förväntan har jag undrat vad vi skulle kunna vänta oss på husfronten. Men aldrig hade jag trott att tomten skulle delas och två hus ersätta ett. Så har nu i alla fall skett. Tidigt i somras restes det första huset högst upp på backen, ett modernt hus med mycket fönster och riktigt läckert. Då trodde vi att hus nummer två skulle gå i samma stil, men tänk så fel man kan ha. Istället blev ett stort tvåvåningshus med källare och något slags annex, kanske ett mer traditionellt hus. Inte heller det ser så pjokigt ut. Men, jag skulle inte kunna tänka mig bo i något av husen hur snygga och lyxiga de än må vara. Och anledningen till det heter tomt, eller kanske bristen på tomt. Ska jag bo i hus, vilket är min högsta dröm på boendefronten, vill jag nog ha grannarna på åtminstone lite längre avstånd än så här.

Men fascinerande är det i alla fall att följa husens uppbyggnad.


Vacker morgon i Granloholm

Höstmorgonen är mörk när man vaknar. Men lagom tills det är dags att bege sig till jobbet spricker himlen upp i en vacker soluppgång. Vackert.


Vinterredo

Trots en alldeles härligt varm hösthelg börjar jag känna mig redo för vintern. Bilen har nya vinterdäck och jag har skaffat ny varm jacka (ett par till vinterskor skulle förstås inte skada). Men för den skull hoppas jag ändå att vintern och snön dröjer några veckor till. Så där lagom till första advent är snön välkommen.

Troy är också redo för vintern. Tyvärr tycks han och jag ha samma älsklingsmössa ;)


Varför kan jag inte lägga in bilder?

Jag skulle precis lägga in en bild, men det går helt enkelt inte. Nu är det förstås evigheter som jag gjorde det senast men det brukar ju aldrig vara några problem. Nåja, jag får väl testa via Iphoneappen istället. Det var ju ändå en iphonebild.

And the story continues

Som jag berättade i ett tidigare inlägg befann jag mig i Gävle och hade kommit till den insikten att jag faktiskt tyckte ekonomi var roligt igen och att det var inom det område jag vill jobba. Innan storyn fortsätter (låter aningens mer dramatiskt än det kanske var, det måste medges) är det kanske bäst att förklara var vi befinner oss i tiden. För mig känns det ganska länge sedan men det är bara nästan på dagen ett år sedan. Tänk vad ett år kan gå fort när det är mycket som händer. 

Som nyfrälst ekonomom (inte på något sätt nyfrälst religöst) fick jag anställning inom ett bemanningsföretag. Och ni ska veta en sak, jag har verkligen haft fördomar mot bemanningsföretag. Jag hade aldrig funderat över att jobba som konsult hos ett bemanningsföretag. Den tanken hade aldrig tidigare slaget mig. Men en vacker dag senhösten 2010 fick jag ett samtal där de ville träffa mig. Mötet var oerhört positivt och ganska snart fick jag ett uppdrag. Plötsligt har mina fördomar överbevisats. Är det inte härligt när något sådant sker? Jag var riktigt nöjd med att jobba på ett bemanningsföretag. Jag blev väl behandlad och arbetsvillkoren var långt i från så dåliga som jag hade trott. Jag skulle absolut återigen kunna jobba för ett bemanningsföretag och jag kan faktiskt rekommendera det också. Jag är säker på att det kanske inte passar alla. Men varför inte prova om du står inför det valet.

Det uppdrag jag fick var inom offentliga sektorn. Nästan lite av premiär för mig, men bara nästan. Det var ett riktigt roligt jobb. Och jag fick bekräftat att jag gjorde rätt val när jag återigen valde ekonomin. Enormt härliga kollegor, jag måste faktiskt säga att jag har nog aldrig haft så roligt på ett jobb som där. Vi satt ett flertal i samma rum och fast vi alla jobbade stenhårt fanns humorn och skrattet alltid närvarande. I dag har jag eget rum på mitt jobb och även om det förstås är ganska lugnt och skönt emellanåt kan jag ändå sakna mina kollegor där i Gävle. Bättre sammanhållning kan man knappast ha. Jag saknar kollegorna, jag saknar de ute i verksamheten som jobbade mot och jag saknar faktiskt också chefen som fick mig att känna att jag är duktig, att jag kan mitt jobb. Så ska en chef vara! Och så slutar detta avsnitt.

Fortsättning fortsätter givetvis.

Lördagspromenerar

Efter en lång, en mycket lång, men välbehövlig sovmorgon blev det en lång och härlig promenad för Troy och mig. Det känns så oerhört lyxigt att få traska runt i dagsljus. Med tanke på hur mörk både morgon och kväll är nu i dessa hösttider så vill jag ta till vara på möjligheten att vandra i dagsljuset.

All hade varit frid och fröjd om jag inte läst termometern fel och klätt mig för nollgradigt fast kvicksilvret faktiskt krupit upp till plus tio. Med mössa på huvudet, handskar på händerna och en jacka som säkerligen klarar minus tio begav jag mig ut. Gissa om det blev svettigt!

Jag vandrade runt här i området där jag bor. Och jag bara måste säga en sak. Vad jag trivs i Granloholm! Jag kan inte påminna mig om när jag senast trivdes så bra någonstans. Här vill jag bo länge. Trots närheten till stan är det inte långt till naturen. Att mötas av lukten av lera från de upplöjda fälten är faktiskt riktigt fascinerande för en sådan stadsmänniska som mig. Här kan jag finna ro men ändå ha civilisation nästgårds.


To be continued...

... skulle man kanske kunna säga efter mitt förra blogginlägg som slutade med min insikt om att jag faktiskt vill vara ekonom. Fortsättning utlovas men inte i kväll, eller ska man kanske vara ärlig och säga inte i natt. Jag har mycket att fixa med i morgon så jag behöver nog en och annan sovtimme.

Efter mitt uppehåll på sju månader från bloggvärlden tror jag nu att jag känner mig lockad av att blogga igen. Kanske blir det inte varje dag, men jag ska försöka blogga så där skapligt regelbundet. Åtminstone några gånger i veckan. Fast vem vet, ibland kanske det bllir oftare. Jag tänkte också mobilblogga och då är sannolikheten betydligt större att jag uppdaterar lite oftare. Min Iphone är ju alltid med mig så... Men det innebär förstås att ni får hålla tillgodo med ganska många bilder av urusel kvalitet för min gamla Iphones kamera ger inte bilder av direkt toppkvalitet.

Så småningom kommer jag antagligen att flytta från den här bloggen. Jag har skaffat en egen adress men har ännu inte hunnit bygga upp sidan. Så tills dess återfinns jag här.   


Sju månader senare

"Det känns som jag har en spännande tid framför mig." Så började det senaste inlägget jag skrev här på bloggen. Då var det den 27 mars. I dag skriver vi den 22 oktober, nästan på dagen sju månader senare. Sju månader med mycket nytt. Så var ska jag börja?

Då, i slutet av mars, var jag ännu inte redo att avslöja vad som var på gång. Nu, kan jag inte förneka att jag är redo.

I mars hade jag varit Gävlebo i drygt ett år. Jag hade sålt min lägenhet i Sundsvall och flyttat ner till Gävle för att göra praktik på en av dagstidningarna där. Jag jobbade som journalist där under sex månader och det måste jag säga kanske är de mest intressanta månaderna i mitt liv. Att möta människor man inte annars skulle ha mött och få berätta deras historia i en tidning är bland det mest givande jag har gjort. Det finns inget jag ångrar med mitt val av utbildning och flytt till Gävle.

Men alla sagor har ett slut, så även denna. Därav inte sagt att slutet inte ledde till något gott.

Under min korta journalistiska bana kände jag ett oväntat sug efter siffror och ekonomi. För den som inte vet kan jag berätta att jag är utbildad ekonomiemagister och har nästan en tioårig erfarenhet som controller och redovisningsansvarig bakom mig. Men en vacker dag kände jag att jag ville testa något annat och uppfylla en hemlig dröm jag länge hade gått och burit på, den journalistiska drömmen. Sagt och gjort, jag sadlade om. Men som sagt, jag hittade åter till ekonomin. Jag kände mig mer motiverad att jag jobba som ekonom än jag hade gjort på mycket länge. Jag gjorde, en för min del, stor upptäckt. Ekonomi var roligt. Kanske spelade bristen på journalistjobb in och att man faktiskt tjänar en och annan krona mer som ekonom. Men allra viktigaste var trots allt insikten om att ekonomi var roligt. Jag insåg att jag först och främst är ekonom, om än med journalistiska böjelser.

RSS 2.0