En lugn och skön början

Om årets första dag visar vägen för resten av året kommer det inte bli mycket gjort 2012. Nyårsdagen har, traditionsenligt, tillbringats liggande i soffan, ätande godis och andra onyttiga rester medan ögonen stirrat sig fyrkantiga på teven. "The same procedure as last year. The same procedure as every year." Men med det undantaget att Ivanhoe känns lite väl uttjatat och har för min del därför bytts ut. Istället har den fantastiskt bra amerikanska serien från 80-talet fått ta på sig rollen som underhållare på nyårsdagen. Jag pratar om Krigets vindar som utspelar sig under andra världskriget. Serien införskaffades med syfte att roa Troy och mig i dag. Men om jag har det väldigt bra här i soffan tycks inte Troy uppskatta mattes val av teveunderhållning. Han har i stället valt att tillbringa nyårsdagen i sovrummet, där han kan ha det lugnt och skönt och lukta på sina... Nej, det var ju Ferdinand. Troy sover tryggt nu när nyårssmällarna tycks vara över.

Det börjar bli dags att försöka lämna den sköna soffan och gå ut i blåsten. För inte heller i år tycks Troy ha lärt sig hur man använder toaletten. Konstigt nog föredrar han att lyfta bakbenet mot en snödriva.


Gott Nytt År!

Årets sista dag är till snart till ända och ett nytt år knackar på vår dörr. Ett år som vi ännu inte kan sia om men som jag hoppas ska bli det där fantastiska, underbara året för både dig och mig. Det där året vi aldrig kommer att glömma. Låt 2012 vara året när alla våra drömmar besannas.

Gott Nytt År önskas ni alla av Troy och Veronica!


Merry Christmas everybody!

En riktig god jul önskar jag alla! Hoppas alla era förväntningar på julen går i uppfyllelse och att ni får en härlig helg med släkt och vänner, god mat, en och annan julklapp och inte minst, julefrid.

God jul önskar Veronica och Troy
🎄🎅🎆🎁🔔


Inlägg är få i denna juletid

Jag inser att jag inte bloggar så mycket som jag egentligen skulle vilja, eller rättare sagt, hade tänkt mig. Men förkylning, juletid och en massa annat som snurrar runt i skallen får mig att välja bort eller glömma bort min stackars blogg. Men än så länge är jag inte reda att helt begrava den i glömskan. Ett tag till vill jag ge den chansen att överleva, och som vanligt när det gäller min blogghistorik, hoppas jag på bättre bloggningstider.

Söndagen har nu gått över i måndag och jag borde faktiskt krypa i säng. Nå jag, i säng är jag faktiskt. Sitter i den och jobbar lite. Men datorn borde stängas ner och jag gå ut en sista tur med vovven. Jag ska, jag ska... alldeles strax.

Förhoppningsvis ska väl min förkylning ge upp sitt grepp om mig denna vecka. Den har stört i drygt två veckor men det är inte mycket jämfört med vad många andra drabbats av. Mina ynka  två veckor är som ett sandkorn i öknen jämfört med det stackare som dragits med sina förkylningar i nästan två månader. Jag har haft tur, inte bara med längden på förkylningen. Under förkylningen har jag varit feberfri. Men visst blir man slut i kroppen ändå och less på den ständiga snuvan och hostan. Hoppas, hoppas att det äntligen ska börja vända.

Däremot har jag en rygg som inte är riktigt samarbetsvillig. Jag har haft värk några dagar och sedan har det gått över och allt kännts bra. Men i dag vet jag inte riktigt vad som är på gång. Varje djupare andetag känns direkt i min rygg och ni kan kanske kan förstå hur det känns när hostan slår till. Jag hoppas verkligen att det släpper snarast. Jag vill inte gå så här veckan före jul. Jag har inte inte tid att söka hjälp och jag tvivlar på att det över huvudtaget går att få tid till någon som kan hjälpa mig.

Jag ser i alla fall riktigt mycket fram emot lite julledigt. Förutom helgerna ska jag lyxa till det med att vara ledig den 23 och några av mellandagarna. Åh, det ska bli så härligt. Jag ska inte göra någonting jobbigt. Bara njuta och ha det bra, se massa bra filmer och läsa en och annan bra "chick lit"-bok. Bara må bra alltså! Härligt, härligt :)

Sleeping time everybody! To morrow is another day. Förhoppningsvis helt värkfri i ryggen. Jag håller tummarna för det och Troy har lovat att hålla klorna också. Guten Nacht på er alla!

En bortkastad helg

Den här helgen hade jag planerat in massor. Det var så mycket jag skulle göra inför julen. Men nej då, det går sällan som planerat. I mitt fall var det något som ett ynka virus som stjälpte hela planen. Jag har varit förkyld i drygt en vecka men när jag vaknade på lördagen kände mig riktigt under isen. Näsan forsade så något bak av lussebullar kunde det inte bli tal av. Det blev inte så mycket annat heller för att vara helt ärlig. Bortsett från extremt korta promenader med Troy tillbringades lördagen på soffan, sovandes eller stirrande på gamla filmer. Söndagen har inte varit mycket bättre, men kanske har jag inte sovit lika mycket i dag. Nu laddar jag jag inför att orka gå till jobbet morgon. Och det ska jag bara orka. Jag vill verkligen inte få löneavdrag på grund av denna usla förkylning.

I kväll har jag gluttat lite på tv och spelat massor av wordfeud. Är man sjuk och orkar inget annat behöver man i alla fall inte ha dåligt samvete för att man tillbringar all tid med detta beroendeframkallande spel. Extra kul i dag faktiskt då jag chattade med flera trevliga medspelare, både nya och gamla bekantskaper. Och ingen som jag kände innan jag började wordfeuda. Trevligt, trevligt.

Men nu får jag nog säga tack och god natt på blogg och wordfeud. En förkylningsfri (!) arbetsdag väntar i morgon.


Morgonens tre observationer

I dag har jag (hittills) gjort tre observationer.

1. Det är jobbigt att bo på 6:e våningen (trots att det finns hiss) när man glömt något. Skulle precis lämna parkeringen när jag vände mig om och såg att adventsstjärnan lyste i mitt fönster. Och eftersom den är av papper vill jag aldrig gå ut och lämna den på (trots att den lyser hela natten utan problem). Bara till att lämna bilen och ta sig in, jobbigt.

2. Det är trevligt att åka hiss på jobbet på morgonen. Särskilt när det är någon trevlig person som man delar hissen med. Jag lär känna folk från andra våningar som jag inte skulle träffa om jag flåsande tog trappen.

3. Word är skit! Ingen ny observation visserligen men fick det bekräftat (igen) alldeles nyss. Skickade ut ett dokument med innehållsförteckning i går. Fick i dag veta att på innehållsförteckningens alla rader står det 3 som sidnummer trots att originalet är helt ok. Något händer när jag skickar det. Tack och lov att det finns pdf. Och tack och lov för kollegan som påminde mig om det när jag beklagade mig. Och framför allt, tack och lov att Excel finns, mycket mer logiskt.

Inlägget är skrivet för några dagar sedan men inte blivit publicerat först nu så mina så kallade observationer är inte dagsfärska.


Latare än latast

Så var den här helgen snart till ända. Och inte en endaste liten nyttig eller behövlig sak har jag åstadkommit. Jo faktiskt en. Jag rensade ur avloppet i duschen så nu kan jag duscha igen utan att behöva torka hela badrummet. Men för övrigt har produktiviteten varit extremt låg denna helg. Jag har faktiskt mest sovit. Jag har helt enkelt inte orkat annat. Att vara förkyld tycks helt enkelt knäcka mig. Jag vill bli frisk och inte ha det så här.

Som en extra bonus har jag också fått ont i ryggen. Jag skulle fylla tvättmaskinen när det knäppte till i ryggen. Jag är nu stel som ett järnspett i ryggen och det småvärker hela tiden.

Troy uppskattar mattes ryggproblem. Jag hade hotat med att klippa och tvätta honom i kväll men han har ingen emot att se ut som ett skitigt vildvuxet urtidsdjur ett tag till. Han har tur den rackarn.

Jag börjar nu känna mig lite hungrig men orkar inte fixa käk i kväll. Eftersom jag ändå måste ut med hunden tror jag att jag ska slinka in på Ica och köpa något. De har en pasta med tomat och pesto som inte alls är så tokig. Skulle faktiskt kunna tänka mig en sådan i kväll.


Lutande tornet i London

Längre in i min vita hall fortsätter Londontemat. Faktiskt med samma motiv som bilden i det tidigare inlägget. Men den här gången med en närbild på Big Ben. Inspirerad av lutandet tornet i Pisa (som jag inte har sett) vinklade jag kameran för att få ett något mer ovanligt perspektiv. Den här bilden är jag inte helt nöjd med. Jag ångrar att jag inte gick på min första impuls och gjorde den svartvit. Jag tror den har blivit så mycket snyggare då och mindre turistaktig. Orsaken till färgen beror på att jag var säker på om en svartvit bild hade matchat den andra londontavlan.




Färdig! ...eller, så gott som

Long time no seen, skulle jag kanske kunna säga. Det var ett tag sedan jag senast syntes till här på bloggen. Jag har haft fullt upp här hemma fram till i lördags och hittills den här veckan har jag varje kväll varit så trött att jag helt enkelt inte haft ork eller motivation att skriva. Men jag tänkte göra ett försök i kväll. Fast så mycket text kanske det inte blir utan mer bilder.

I lördags hade jag bjudit över några tjejkompisar på lite käk. Det var en mycket trevlig kväll och man kan säga att det surrades om precis allt och inget. Kan man säga så förresten? Nåja, strunt samma. Trevligt var det i alla fall. Och därför var det veckan innan lördagen full rulle här hemma. Allt som jag borde ha gjort för flera månader sedan skulle vara klart på lördagen. Allt skulle ju vara perfekt innan jag fick finfrämmande. Nu vet jag inte om det blev så perfekt som planerat. Ju längre veckan led desto mer fick jag stryka på min att-göra-lista när jag insåg att tiden inte skulle räcka till. Men jag är på det stora hela nöjd, mycket nöjd till och med. Jag har nog aldrig varit så nöjd med min bostad som jag är den här gången. Jag själv (vad andra tycker kan jag förstås inte svara på) tycker faktiskt att jag har en riktigt vacker och trevlig lägenhet. Och det är väl ändå huvudsaken att jag som bor här tycker så, eller hur?

Förutom målning av hall, syendet (låter konstigt, men det kan väl inte heta syningen?) och upphängning av nya gardiner och mycket mera skulle också mina nya tavlor hängas på mina härligt vita väggar. Jag älskar ju att fotografera och tar massor av bilder och tänkte därför bara ha min egen "konst" på väggarna. Någon nytta ska jag väl ha av alla bilder som tar upp plats på hårddisken.

Så i de närmaste inläggen blir det en liten fotoutställning där ni kan se vilka bilder jag valt att visa upp hemmavid.

En kort lägesrapport

Som ni kanske har märkt har jag inte varit så närvarande här de senaste dagarna. Anledningen är att jag fixar det sista i lägenheten. Hallen målas, gardinstänger sätts upp, möbler åker ut, prylar bärs ner i min redan fulla källare och gardiner och kuddar sys. Orsaken till denna spurt är första advent. Jag har lovat mig själv att tiden fram till jul inte ska ägnas åt sådant. Bortsett från julstressen (haha, iPhone föreslog kustremsa istället för julstressen) ska jag bara njuta så mycket jag kan av den härliga och mysiga tid vi har framför oss. Jag tänker inte lägga på mig några extraordinära uppgifter. Så målning av garderob, dörrkarmar och fönstersmygar får snällt vänta till 2012. Så länge väggarna är vita och fina är jag nöjd.

Dags att avsluta, gå ut med hunden och krypa ner i sängen. Det är ju snart dags att kliva upp.

Troy slumrar i alla fall gott på några av mina nysydda kuddar. Som synes ser han ut som ett okammat troll. En klippning väntar till helgen, stackars hund :)





Uppdatering: Insåg inte att bilden var så här suddig. Den såg helt ok ut när jag bloggade i iphonen. Jag lovar bättring i fortsättningen. Det här är verkligen uruselt :(


En glimt av vintern

När jag vaknade i morse och gick ut med hunden möttes Troy och jag av ett väder som inte var särskilt tilltalande. Ett kallt, mycket kallt regn. Jag kan säga så här, det lockade inte direkt med långpromenad. Allt jag vill var att komma in i värmen igen. Och Troy tycktes tycka det samma.

Efter lunch blev det en liten tur till stugan. Jag skulle "dumpa" mitt datorbord, en matta och lite tavlor där i väntan på sommaren. Stugan ligger fem mil norrut, lite in åt landet. Lite förvånade körde vi om saltbilen på väg. Hur skulle det kunna vara halt när regnet öste ner och det var några plusgrader i alla fall. Svaret fick vi strax därefter. Helt plötsligt var det snösträngar på vägen och när vi tittade mot vägens omgivning kunde man ana snö. Mycket förvånande. Och ju närmare stugan vi kom desto mer snö.

Tomten var delvis täckt av ett tunt lager slaskig snö. Om inte mer snö kommer lär nog snöblasket vara borta ganska snart. Men nu har vintern börjat. Det lär väl bara vara en tidsfråga innan regnet som faller utanför mitt fönster faller i en fastare form.

Jag gillar inte snö och vinter men trots det är det något visst med den första snön. Det får barnet i mig att vakna till liv och vilja göra snöänglar i den nyfallna snön.


Nu är det jul igen

Jag var alldeles nyss ut med Troy sista gången innan natten. Och ni skulle bara veta vilken härlig känsla som kom över mig i den svarta, men stjärnklara, natten. Helt plötsligt kände jag så starkt av att julen är på ingående. Årets första riktiga julkänsla. Härligt! Härifrån och fram till julen är en underbar tid. Ljus, pyssel, glögg och pepparkakor och en massa glada människor. Vad kan vara bättre under denna mörka årstid? I love it!


Arga snickaren

Ibland kan jag var lite sen av mig. Som när jag för bara några veckor sedan upptäckte Arga snickaren fast den serien gått i flera år. Självklart kände jag till den men jag hade aldrig sett något avsnitt. Tills jag en kväll råkade slå på femman och där var han och den stackars eländige husägaren som han tänkte hjälpa. Och precis där i det ögonblicket var jag fast. Jag fascineras av hur människor kan låta ett hus och dess problem ta över livet så fullständigt. Hur orken bara tar slut och inget blir gjort eller ännu värre, allt blir fel fixat och huset blir värre än någonsin. Jag lider med stackarna när kämparglöden avtar, när relationer blir allt mer frostiga och när förtvivlan över misslyckandet växer mer och mer för var dag som går. Att sedan se hur dessa hantverkare med arga snickaren i främsta ledet på bara några dagar få ordning i röran får nästan mitt hjärta att ta ett litet skutt av glädje. Att se hur arga snickaren försöker få deltagarna att återigen börja kommunicera och samarbeta för att kunna slutföra sitt husprojekt får mig le. Det är teveunderhållning.

Kanske går det bakom kulisserna inte riktigt till som de vi får se i teven. Kanske är arge snickaren inte så bra på att lappa ihop förhållanden som han ger sken av. Men helt ärligt så måste jag säga att jag bryr mig inte om sanningen. Jag vill så gärna tro på ett lyckligt slut med vackra hus och lyckliga människor. Jag väljer att bortse från att det möjligtvis är redigerat för att vara underhållande. Men jag hoppas att de stackars människorna vi får lära känna har blivit lyckare i processen.

Jag längtar redan till nästa onsdag och nästa avsnitt av Arga snickaren.

Twittra eller inte twittra, det är frågan?

Jag började twittra hösten 2009 när jag gick min journalistutbildning. Det rekommenderas från visst journalisthåll att journalister skulle vara aktiva på sociala medier som facebook och twitter. Facebook hade jag använt långt innan det men Twitter hade jag inte riktigt vågat mig på. Så sagt och gjort, jag blev twittrare. Men jag kände att jag inte riktigt hade något att twittra om, så mina twitterinlägg blev färre och färre. Och när jag till sist bara twittrade en gång per år lade jag liksom mitt twitterkonto i idé.

Nu funderar jag på att väcka det till liv igen. Jag har kanske inte mer att säga än tidigare så mina inlägg lär väl inte bli så många. Men det kan vara intressant att följa de debatter som snurrar på twitter. Så därför är jag nu återigen en aktiv twittrare, åtminstone tror jag det. Vi får väl se hur det blir med den saken.

På plats, äntligen

Trots kliande prickar och värkande rygg har det faktiskt hänt något som gjort mig glad, ja näst intill lycklig.

Sedan jag flyttade från Gävle tillbaka till Sundsvall har jag varit sofflös. Min älskade soffa gick olyckligtvis inte in i hissen. Den var helt enkelt för lång. Det kändes lessamt, för soffan hade inte så många år på nacken och jag trivdes med den. Sedan den dag jag insåg att jag inte skulle få upp soffan i lägenheten har jag varit på soffjakt. En jakt med mycket dåligt resultat. Jag har letat och tänkt, och tänkt och letat men har inte hittat någon soffa som känts helt rätt. Visst har jag sett soffor som skulle ha fungerat men de har varit mer eller mindre kopior av den jag inte fick upp i lägenheten. Och köper jag en ny soffa så vill jag faktiskt att folk ska upptäcka att soffan är ny. Till sist hade jag ändå bestämt mig för en Ikea-soffa, en röd. Men...

Så fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå. Anders (gift med min moster) och Sören skulle försöka bära upp soffan till sjätte våningen. Och tänka sig, det gick fick faktiskt. Ganska snart stod soffan i min hall. Hindret var alltså överkomligt, trodde jag... eller trodde vi. Det visade sig dock helt omöjligt att få in soffan i vardagsrummet. Men Anders och Sören är driftiga och händiga så garderoben i hallen som stoppade soffan att nå sin destination, revs helt enkelt. Och tänka sig, då kunde soffan nå sin plats (även om det forfarande var på håret). Soffan var på plats och garderoben sattes på plats igen. Kan man bli mer tacksam än vad jag är mot Anders och Sören? Nej, det kan jag verkligen inte tro. Äntligen har jag MIN soffa på plats och jag slipper att lägga ut pengar på en ny, ja jag slipper helt enkelt fatta beslutet (som kändes nästan omöjligt) om vilken soffa jag skulle köpa.

Jag har nu investerat i en ny matta. Egentligen hade jag velat ha en mörk lila men har inte kunnat hitta rätt färgnyans till ett skapligt pris. Men jag är riktigt nöjd med alternativet i alla fall. En grå (något ljusare än soffans grå färg) rya matta med svarta inslag. Den känns perfekt, helt klart. Det är nog bättre att hålla soffa och matta neutrala och i stället variera efter humör med färgglada kuddar och filtar. Nu ska här sys kuddöverdrag i regnbågens alla färgen.

Inte ett knyst på fem dagar

Och jag som hade lovat att jag skulle blogga varje ynka liten dag. Och nu har jag tagit bondpermis i fem hela dagar. Fy på mig! Men det finns en anledning som är nog så god, tycker jag i alla fall, och som gjort att jag inte kännt mig på humör för att blogga.

Anledningen heter prickar. Jag har fått eksem/utslag på stora delar på kroppen som kliar något så fruktansvärt. Jag har aldrig varit med om maken. Jag har kännt mig sjuk och febrig på grund av kliandet. Med stark cortisonkräm och tavegyltabletter hoppas jag och tror att det sakta ska börja ge med sig. Prickarna kliar inte lika mycket och de börjar blekna.

Jag har inte fått något svar på vad det kan bero på men jag misstänker det kan vara tvättmedelsrelaterat. Jag bytte tvättmedel för någon månad sedan så det kan faktiskt vara så. Och när jag tog på mig en tröja som mamma tvättat i annat tvättmedel kändes det bättre. Lika så kliade det mindre utan långbyxor på. Så nu har jag bytt tvättmedel igen och försöker se till att tvätta igenom alla mina kläder och sängkläder.

När så väl prickarna börjar kännas bättre tar ryggen vid. Jag har ingen aning vad som har hänt med min stackars rygg men helt plötsligt i går kväll fick jag jätteont i ryggen och det har knappast förbättrats i dag, nej snarare tvärtom. Det är nästan omöjligt för mig att böja mig och måste jag ta upp något från golvet får jag "klättra" med händerna efter benen för att ta mig upp.

Åh vad jag önskar jag kunde vakna kli- och värkfri i morgon bitti. Annars har jag en tung vecka framför mig.

Flödande kreativitet

I kväll har min pysselgen fått härja fritt. Jag försöker fixa till en sänggavel. Det blir en sänggavel av det lite ovanligare slaget. Grundstommen är en vikvägg i bambu. Den kommer delvis att kläs över med ett lila tunt tyg som matchar mitt sängöverkast. Det är faktiskt bara slumpen att det matchar. Tyget köpte jag för många år sedan i helt annat syfte. Kul att det kommer till användning i alla fall.

Tanken är sedan att jag ska sy kuddar som ska hänga över sänggaveln så att det blir skönare att luta sig mot det. Jag är inte helt hundra på hur kuddarna ska hänga men jag hoppas det löser sig under resans gång. Jag hoppas och tror att det här blir snyggt. Det ser i alla fall urtjusigt ut när jag ser det framför mig i min kreativa fantasidröm.

Blir ja nöjd med projektet lovar jag att visa en bild på underverket.


Kortast hittills

I kväll blir det inget långt inlägg. Det vara nära att det inte blev något överhuvudtaget. Men som jag tidigare nämnt, jag får inte slarva med de dagliga inläggen.

Jag kan inte riktigt förstå vart denna söndag har tagit vägen. Den rusat i väg i en grisblink. Även om veckorna rusar i väg i snabbt tempo skulle jag önska att helgen gick fram i ett sakta mak. Men nej då, lika fort som alla andra dagar. Nå ja, jag ska inte tjata om det nu. Jag är i alla fall tacksam för att jag äntligen redigerat de bilder som jag vill ha som tavlor här hemma och skickat i väg beställningar på förstoringar. Nu är det bara att vänta och hoppas på att bilderna blir så bra som jag vill och att de får samma färger som på skärm. Hoppas kan man ju i alla fall.

Nu ska jag nog krypa ner i sängen. Det är ju dumt att kast bort all den sömn jag har hämmat igen under helgen redan under natten mot måndag. Så god natt på er alla! 

Lördagkväll med Downton Abbey

Efter en eftermiddag ute i den friska luften vid havet vid Åstön väntade veckans absoluta tv-höjdpunkt i kväll. Den är helt enkelt för bra den serie. Jag pratar förstås om den brittiska serien Downton Abbey som går på Svt 1. Serien som utspelar sig i en fin adelsfamilj vid tiden för andra världskriget. Vi får följa den fina familjen parallellt med det liv som deras tjänstefolk lever. Och det lustiga är att tjänstefolket tycks hålla på de gamla traditionerna nästan mer än den fina familjen. Men det är också en tid av förändring. Och inget lär vara sig likt när väl kriget är över.

Jag kan bara konstatera en sak, engelsmän vet hur man gör bra teveserier. Har du inte sett den, så rekommenderar jag den vamt. Möjligtvis var säsong snäppet bättre men tvåan är också värd att se. Den har bara ett fel, ett avsnitt går alldeles för fort.

En glimt i mörkret

Idag, eller förstås i går eftersom vi nu glidet över tolvslaget med några minuter, satsade Troy och jag på säkerhet. Det vill säga säkerhet i trafiken. Vi har äntligen återfunnit våra reflexer så nu kan vi säkrare (förhoppningvis) vistas ute i den nattsvarta novembertiden. Jag skulle förstås ha tänkt på reflexerna mycket tidigare för jag vet hur lite man faktiskt syns, särskilt om man som jag alltid har svarta kläder, från bilarna som rusar fram på vägarna. Många gånger har jag själv som chaufför blivit förskräckt när jag i sista minuten upptäckt en skugga gående på vägkanten eller någon som tar ett steg ut över ett övergångsställe. Min värsta fasa är att jag inte ska upptäcka i tid och köra på någon så illa att personen inte överlever. Jag tror inte man kan komma över något sådant.

Så reflexer är viktiga. Det har jag alltid veta, jag har bara varit för lat för att leta reda på dem. Dumt förstås, men ibland är man bara dum utan en enda ynka ursäkt. Och det trots att man faktiskt spelar rysk roulette med sitt liv när man struntar i reflexer. Men nu är vi alltså säkrare, jag med reflexer på båda armarna och Troy med sin reflexväst, så förhoppningsvis överlever vi mörkret även detta år.



Tidigare inlägg
RSS 2.0