Veronicas funderingar

Det första jag gör varje morgon (efter att jag snoozat i drygt en timme, kollat Facebook och Aftonbladet på iphonen, kramat Troy och klivit ur sängen) är att kolla ut genom fönstret, dels för att checka vädret men också för att jag gillar utsikten. Jag bor på sjätte våningen så det känns nästan som jag flyger bland fåglarna där utanför mitt fönster. Jag känner mig fri av den höga höjden och den öppna ytan utan något som skymmer min utsikt. Lite konstigt att jag gillar den höga höjden med tanke på hur höjdrädd jag är sedan drygt fem år tillbaka (beror på en åktur i den otäcka Balder på Liseberg, den där stora trähögen som ska föreställa en berg- och dalbana, jag säger bara "aldrig mer"). Men det funkar faktiskt trots höjdrädslan, kanske beror det på att ingen fart är inblandad. Höjd i kombination med fart är inte att leka med.

Morgonrutinen i dag såg likadan ut som alla andra dagar. Men vad jag såg genom mitt sovrumsfönster var oväntat. Det var som jag tittade på en kuliss till Sagan om ringen. Det var en trolsk stämning och det kändes nästan som om lyktorna på de bilar som passerade var ilsket stirrande ögon på drakar från någon svunnen sagotid.

Dimman låg tjock över Granloholm medan soluppgången försiktigt försökte tränga igenom för att lysa upp början på denna torsdag. En ovanligt vacker början på en torsdag. En ovanlig början på en alldeles vanlig torsdag.

Hur kan något så tidsfördrivande vara så beroendeframkallande? Jag pratar naturligtvis om Wordfeud. Som till exempel i kväll. Jag var jättetrött och hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt, riktigt tidigt i alla fall för någon som mig som sällan kommer i sängen före klockan ett på natten. Visst, jag kröp upp i sängen och myste ner under täcket. Jag tänkte jag bara skulle spela de drag som väntade på mig och startade spelet på min älskade iphone. Men vad tror ni hände? Jag kunde inte slita mig från bokstavutmaningarna och plötsligt såg den där tidiga kvällen inte så tidig ut. Som det kan gå. Beroende? Tja, kanske. Men jag kan i alla fall koncentrera spelandet till kvällarna så det känns ganska harmlöst. Och det går faktiskt att göra annat i väntan på nästa drag. Och det är ju så kul! Prova! Spela gärna med mig, mitt namn på Wordfeud är Veronicavf.

Nu ska jag i alla fall sova. Iphonen måste laddas ;)

...London. Jag var senast i den underbara staden i somras och jag kan inte få nog av den här världsmetropolen. Önskar att jag kunde åka dit nu men en skral kassa så här inför julen och inga kvarvarande semesterdagar gör det aningens svårt. Men, till we meet again kära London får jag hålla tillgodo med minnena, förstärkt med alla foton jag tagit där. Och minnena är många. London, forever in my heart.

12 timmars sömn, det är vad det blev för mig i natt. Och en sömn djupare än jag sovit i natt kan man knappast ha om man räknar sig till nu levande. Snacka om att vara trött. Och är det inte allt bra härligt att få sova fram till elvatiden utan minsta lilla störande moment en sådan gång. Tack och lov att jag har en hund som är minst lika mycket sjusovare.

I dag blev det i alla fall ett besök på det nyöppnade Dollar Store här i Sundsvall. Jag brukar gilla den affären och har ofta, åtminstone sommartid, besökt den både i Härnösand och Kramfors. Förväntningarna var alltså stora. Men, tyvärr blev jag besviken. Visst var affären stor, den största av dem alla, men den tilltalade mig inte konstigt nog. Kanske beror det på att det var massa folk och köerna var långa sega. Jag får väl ge affären en chans till vid ett senare tillfälle.

Bilden nedan har absolut inget med dagens affärer att göra. Ser alltid kraftledningarna på den dagliga promenaden och kan inte låta bli att fascineras av dem. De känns mäktiga på något vis.

I går upptäckte jag ett träd utanför mitt fönster på jobbet. Jag har förstås sett trädet många gånger tidigare, men det var i dag som jag för första gången upptäckte det, där det stod i sin färgglada höstklädsel i stark kontrast mot den tjocka dimman som sakta kröp ner från berget. Jag kunde inte låta bli. Jag var bara tvungen att plocka fram iphonen och föreviga trädet på bild. Snart är den vackra skruden borta och trädet står naket kvar.

Lunchpromenerar genom ett dimmigt Södermalm. Känns kallt och ruskigt. Längtar efter att få komma hem och tända ett ljus i höstmörkret.

Trots en underbart solig höstdag hade vid lunchtid nattens frost ännu inte tinat. I alla fall på Sundsvalls solsida. Så otroligt vackert när solen gnistrar i frostens kristaller. Åh vad jag önskar att jag hade haft systemkameran med mig och mer tid än en futtig lunchtimme.

Vill också påpeka att detta är mitt första inlägg på gående fot, från bilen in, upp med hissen och bort i korridoren till mitt rum.

I natt tycks jag inte komma i säng. Inte för jag inte är trött, för det är jag verkligen. Men jag tar mig inte upp från myshörnan (saknar just nu soffa) framför teven. I stället slötittar jag på ett gammalt avsnitt av Skavlan där Alex Schulman är gäst och som just nu rullar på BBC entertainment.

Om jag inte hade varit tvungen att gå ut på en sista kisspaus med Troy hade jag kanske orkat släpat mig i säng. Nu ser det däremot mörkt ut. Måste, skärpa, mig, nu!!! Gå och ut med hunden och gå sedan och lägg dig! Nu! Genast! Ok då, om jag nu måste.

Varje dag på lunchen åker jag till Södermalm där Troy tillbringar dagarna hos sin dagmatte (mamma). På promenaden runt kvarteret har jag de senaste månaderna fascinerats av de två nya hus som poppat upp.

För något år sedan stod ett gammalt fallfärdigt hus på den här tomten som man sedan rev. Med spänd förväntan har jag undrat vad vi skulle kunna vänta oss på husfronten. Men aldrig hade jag trott att tomten skulle delas och två hus ersätta ett. Så har nu i alla fall skett. Tidigt i somras restes det första huset högst upp på backen, ett modernt hus med mycket fönster och riktigt läckert. Då trodde vi att hus nummer två skulle gå i samma stil, men tänk så fel man kan ha. Istället blev ett stort tvåvåningshus med källare och något slags annex, kanske ett mer traditionellt hus. Inte heller det ser så pjokigt ut. Men, jag skulle inte kunna tänka mig bo i något av husen hur snygga och lyxiga de än må vara. Och anledningen till det heter tomt, eller kanske bristen på tomt. Ska jag bo i hus, vilket är min högsta dröm på boendefronten, vill jag nog ha grannarna på åtminstone lite längre avstånd än så här.

Men fascinerande är det i alla fall att följa husens uppbyggnad.

Höstmorgonen är mörk när man vaknar. Men lagom tills det är dags att bege sig till jobbet spricker himlen upp i en vacker soluppgång. Vackert.

Trots en alldeles härligt varm hösthelg börjar jag känna mig redo för vintern. Bilen har nya vinterdäck och jag har skaffat ny varm jacka (ett par till vinterskor skulle förstås inte skada). Men för den skull hoppas jag ändå att vintern och snön dröjer några veckor till. Så där lagom till första advent är snön välkommen.

Troy är också redo för vintern. Tyvärr tycks han och jag ha samma älsklingsmössa ;)

Efter en lång, en mycket lång, men välbehövlig sovmorgon blev det en lång och härlig promenad för Troy och mig. Det känns så oerhört lyxigt att få traska runt i dagsljus. Med tanke på hur mörk både morgon och kväll är nu i dessa hösttider så vill jag ta till vara på möjligheten att vandra i dagsljuset.

All hade varit frid och fröjd om jag inte läst termometern fel och klätt mig för nollgradigt fast kvicksilvret faktiskt krupit upp till plus tio. Med mössa på huvudet, handskar på händerna och en jacka som säkerligen klarar minus tio begav jag mig ut. Gissa om det blev svettigt!

Jag vandrade runt här i området där jag bor. Och jag bara måste säga en sak. Vad jag trivs i Granloholm! Jag kan inte påminna mig om när jag senast trivdes så bra någonstans. Här vill jag bo länge. Trots närheten till stan är det inte långt till naturen. Att mötas av lukten av lera från de upplöjda fälten är faktiskt riktigt fascinerande för en sådan stadsmänniska som mig. Här kan jag finna ro men ändå ha civilisation nästgårds.

... skulle man kanske kunna säga efter mitt förra blogginlägg som slutade med min insikt om att jag faktiskt vill vara ekonom. Fortsättning utlovas men inte i kväll, eller ska man kanske vara ärlig och säga inte i natt. Jag har mycket att fixa med i morgon så jag behöver nog en och annan sovtimme.

Efter mitt uppehåll på sju månader från bloggvärlden tror jag nu att jag känner mig lockad av att blogga igen. Kanske blir det inte varje dag, men jag ska försöka blogga så där skapligt regelbundet. Åtminstone några gånger i veckan. Fast vem vet, ibland kanske det bllir oftare. Jag tänkte också mobilblogga och då är sannolikheten betydligt större att jag uppdaterar lite oftare. Min Iphone är ju alltid med mig så... Men det innebär förstås att ni får hålla tillgodo med ganska många bilder av urusel kvalitet för min gamla Iphones kamera ger inte bilder av direkt toppkvalitet.

Så småningom kommer jag antagligen att flytta från den här bloggen. Jag har skaffat en egen adress men har ännu inte hunnit bygga upp sidan. Så tills dess återfinns jag här.