Veronicas funderingar

roligt, spännande, nytt, you name it, att berätta. En helt vanligt dag med allt vad det innebär av ren och skär tråkighet. Och som grädden på moset (eller som jag nyss skrev, "grädden på nosen", faktiskt lite roligare) så blev det förstås övertid :(. Allt jag  vill var att gå hem i tid. Men, man ska inte gnälla. Man har det ganska bra trots allt.

Någon giltigt anledning till att klaga över min arbetsdag har jag egentligen inte om man tänker på situationen i Burma. Förutom de politiska svårigheterna har nu Burma också drabbats av en fruktansvärd cyklon som enligt DN hittills krävt 10 000 liv och hundratusentals förlorade hem. Det går faktiskt inte att tänka sig in i den situation som den burmesiska befolkningen befinner sig i. Vad kan vi här i trygga Sverige göra? Tja, just här och nu i kväll kan vi kanske inte göra annat än att sända de drabbade en tanke. Vad kan vi hjälpa till med sedan får morgondagen utvisa. Jag för min del ska iaf försöka låta bli att beklaga mig över mitt jobb och liv i morgon. Det hjälper förstås inte folket i Burma men kan få mig att uppskatta det liv jag lever: För trots diverse brister har jag inte förlorat någon bekant eller familjemedlem i en cyklon och mitt  hem står stadigt där det alltid stått.

Det var allt för i kväll. God natt!  

ville bara berätta att jag lyckade släpa mig ut på en promenad i kväll, tänka sig. 8 866 steg lyckades jag få till. Men så länge som jag var ute och knatade borde det ha blivit mycket mer. Får väl skylla på dagens trötthet och seghet. Hursomhelst, 8 866 steg är iaf 8 866 steg och det är väl trots allt inte fy skam.

God natt!

Så var det måndag i morgon igen. Jag måste fråga, är det någon som har räknat på om det är betydligt fler måndagar än någon annan dag på året. Iaf känns det så varje söndagkväll. Jobbångesten har smygit sig på och man oroar sig för vad som kan tänkas dyka upp på skrivbordet i morgon. Fast, egentligen dyker inte problemen upp på skrivbordet, betydligt mer vanligt att man möts av dem så fort man lyfter telefonluren eller kollar mailinkorgen. Fast man ska förstås inte vara pessimistisk. Teoretiskt får man väl ändå hoppas att chansen är lika stor att något positivt och kanske t o m roligt och spännande dyker upp. Fast (det måste vara ordet för dagen för min del, vågar inte räkna hur många jag redan använt på dessa få rader), jag vet redan att problem väntar i morgon bitti så fort jag stigit in med min fot över tröskeln till jobbet. Men man får väl försöka ta till sig att "problem är till för att lösas".

Nu börjar det nog bli dags att säga god natt och tack för idag. Ögonlock som har svårt att hålla sig uppe och gäspningar som verkar sitta i ett gör att det är näst intill omöjligt att fortsätta skrivandet. 

den för mig allra första björken för året som med sina sakta skimrande skira grönska definitivt förkunnade att den efterlängtade våren äntligen är här. Jag brukar alltid försöka komma ihåg år från år var jag såg den första björken som sakteligen börjat grönska. Och kan man tänka sig, exakt på samma ställe som de senaste åren, strax nedanför kommunhuset i Sundsvall, stod den och sög törstigt i sig de stackars regndroppar som sökte sig ner till dess rötter. Fylld av vårkänslor fortsatte jag min färd hemåt i tron att detta var det enda träd som hittills börjat sin färd mot sommaren. Döm av min förvåning när jag insåg att det var faktiskt ett och annat träd som också börjat sin grönskning. Det får mig bara att konstatera en sak, våren är faktiskt här och det dags att komma ur det ide där man tillbringat vinterns mörka och kalla månader.

var jag idag på jobbet. Egentligen var vi alla lediga idag (förutom de som jobbar skift förstås) eftersom det är en klämdag. Men, så tur hade förstås inte jag. Vi siffermänniskor har det inte så lätt alla gånger. Vi har de där ständigt återkommande retliga (iaf när det är klämdag) boksluten som vi måste igenom tolv gånger om året. Och med en deadline på de tre första arbetsdagarna i månaden så kan man säga att det ganska omöjligt att vara ledig en dag som denna. Särskilt som det land där vårt högt aktade huvudkontor är beläget inte är lediga en dag som denna. Och för de som ännu ej lärt känna mig kan jag härmed meddela att "vårt högt aktade huvudkontor" var ett försök till ironi. Man får ju sätta sitt hopp till att träning ger färdighet och att jag så småningom förhoppningsvis kan skippa mina förklaringar till när jag är ironisk.

Låt oss nu lämna mina ironiska funderingar och återgå till ämnet,    
d v s hur jag tillbringade dagen mol allena  (är inte kanske hundra på att det heter så, men strunt samma, ibland måste man chansa lite för få en extra knorr om det nu kan klassas som det förstås, svammel, svammel). Bortsett från våldsamma attacker av "tycka-synd-om-mig-själv-som-måste-jobba-när-alla-andra-är-lediga" så förflöt dagen på i ett ganska raskt tempo och jag kände mig riktigt produktiv. Det blir liksom inte så många tillfällen till distraktion när man är ensam. Det finns ingen att kila in till och skvallra lite med på vägen till skrivaren. Fast jag måste väl trots allt erkänna, alldeles helt fokuserad kan jag inte påstå att jag var under timmarnas alla minuter och sekunder. Ibland behövde jag en dos av Aftonbladets och Expressens inte alla gånger helt seriösa nyheter. Andra stunder försvann jag bara långt bort i någon "icke-ekonomi-relaterad" tanke eller dröm. Jag vill minnas att jag hann med en tur runt jorden mitt emellan ett par bokföringsordrar.

Men det absolut bästa av allt med denna dag i ensamhetens tecken är att det kommer ge resultat i lönekuveret precis i tid till den efterlängtade semestern.

Har funderat jättelänge på att starta en blogg men aldrig riktigt kommit igång. Men nu har jag äntligen fått... ur vagnen och bestämt mig. Jag ska börja blogga. Om vad och vem återstår väl att se. Men jag tänkte iaf låta er ta del av  några av de funderingar, tankar, idéer, planer, drömmar som ständigt snurrar runt i min stackars skalle. Kanske, vem vet, kan jag själv bli hjälpt av detta. Det vore ju allt bra toppen att kunna strukturera upp röran och kanske hitta nya vägar i livet.

Återstår bara, vem är då egentligen denna person med det ostrukturerade virrvarret innanför pannbenet? Ni har säkerligen redan gissat, utifrån namnet på denna blogg, att jag heter Veronica. Jag är 33 år (råkade precis skriva 22, om så ändå vore :)), bor i Sundsvall och pysslar med siffror dagarna igenom. Förhoppningsvis får ni lära känna mig lite närmare här i bloggen under den närmaste tiden.