Veronicas funderingar

Vad är det för fel??? Varför inga nya stycken???

Jag kollade nyss hur mitt förra inlägg blev. Och döm av min förvåning när jag ser att hela texten är skriven i ett enda långt stycket. Så ser det ut när jag har skrivit det. Jag skulle väl aldrig hoppa över styckeindelning!!! Vad är det för fel? Var blir det inga nya rader trots att jag lagt till ännu en radbrytning, bara för att se vad som händer. Jag måste testa igen. Detta är ett nytt stycke. Och det här är ännu ett nytt stycke. Här kommer ett fjärde stycke. Dags att publicera för att se vad som händer!

Så var det bara minuter kvar på denna helg, ja innan detta inlägg är färdigskrivit så vi lär nog ha gått in i ny vecka. En vecka som jag är lite orolig för, i alla fall de första dagarna. Tiden är knapp och jag har mycket att göra. Undrar hur det kommer att gå? Hmm, bäst att tänka positivt och inte låta de negativa tankarna ta över. Det kommer att gå bra, det kommer att ordna sig, jag kan fixa det här, jag ska!!! Låter jag övertygande? Jag hoppas det för det måste vara mitt förhållningssätt i morgon, annars... Helgen har varit lugn och skön bortsett från en grej. Jag längtar så fruktansvärt mycket hem. Egentligen kan jag inte förstå varför. Jag trivs jättebra på jobbet och lägenheten är super. Allt hade varit helt ok om bara jobb och lägenhet hade funnits i mitt älskade Sundsvall. Tänk att man måste flytta för att förstå vad man tycker om. Hmm, vad mina bekanta måste tycka jag är knäpp. Jag som i alla dessa år har velat flyttat från Sundsvall och få uppleva en ny plats. Men jag inser en sak, jag är alldeles för knuten till min hemstad för att riktigt trivas på en annan plats. Tror nu inte att jag avskyr Gävle, för det gör jag verkligen inte. Det är en jättetrevlig stad som har det mesta, det kan jag verkligen skriva under på. Men det är inte hemma. Jag längtar efter gatorna, husen, ja till och med bilköerna genom stan på morgon. Då har det verkligen gått långt, eller hur? Det är förstås ingen panik Det är inte hela världen om jag bli kvar i Gävle ett bra tag till. Men någon gång ska jag hem igen. Jag vill och ska!!! Jag längtar hem!

... att iphonen ska synkronisera färdigt och jag äntligen ska få gå och lägga mig tänkte jag skriva några rader.

Tänk att det redan är 12 januari, ja alldeles strax t o m den 13. 13 dagar in på det nya året. Ja, jag tjatar fortfarande om det nya året, jag vet, men det känns verkligen som det här kommer att bli ett toppenår. Hoppas, hoppas...

Man ska väl inte önska att tiden ska gå fort, särskilt inte när det där hemska jämna årtalet börjar närma sig (fast än så länge är det åtminstone 3,5 år kvar). Men jag längtar efter våren. När man börja känna att solen faktiskt värmer och man till och med börjar få lite färg på de vinterbleka kinderna. När snön smälter så man nästan kan se hur snödrivorna försvinner här och nu. Ja till och med hundbajset som tinar fram under snön lockar. Hmm, men bara nästan, fast det är ju ett tydligt vårtecken, tyvärr.

Och sedan när man med upptäcker de första gröna löven. Se där slog björken ut. Underbart härligt, underbart grönt.

Men ännu är det långt kvar. Och även om de senaste dagarnas milda väder har naggat på snöbergen här i Gävle så vet jag att det ännu dröjer. Snöfall efter snöfall kommer vi tvingas igenom inom den gudomliga våren når oss, innan jorden och människan (i alla fall jag) vaknar till liv igen efter tiden i vinteridet.

Vårliga funderingar av en mycket trött Veronica. Hur länge tar det egentligen att synkronisera en Iphone? Inget tycks hända och jag vill bara sova, sova, sova... Trött, gäsp... en ännu större gäsp. Skynda på!

I kväll har jag spelat tv-spel och inte vilket tv-spel som helst. Mitt nyinköpta New Super Mario Bros skulle invigas (ok, det gjorde jag redan i helgen, men vem har sagt att man alltid måste säga sanningen). Och det är jättekul för en gammal Super mario fan som jag är. Det här spelet blev verkligen en nostalagitripp tillbaka till 80-talet när jag köpte mitt första Nintendo-tv-spel. Det verkar vara en uppdaterad modernare version av de gamla Super Mario Bros spelen. Suvueränt, och framför allt beroendeframkallade. Jag blir helt enkelt barn på nytt. Gillar, verkligen!

... men vill inte skriva något längre inlägg. Jag vet att det är några dagar sedan jag sist skrev och att jag borde skriva ner några rader om vad som händer och sker.

Men det är just det, det händer inte så mycket. Jobbet är helt ok och jag är faktiskt ganska nöjd med min tillvaro. Och det utan att minsta lilla spännade eller roligt händer. Men det är kanske så det ska vara den här tiden på året. Julens och nyårets festligheter är över och den gråa vardagen har återigen hittat tillbaka. Men den vardagen känns inte så grå just nu, den är bara är, rakt upp och ned, om kan säga så. Antagligen kan man leva några veckor till, ja kanske hela januari ut, på de helger som gått. Eller så vaknar jag i morgon och upptäcker att livet är vansinnigt trist och tråkigt. Men det får vi väl hoppas på att jag inte gör. Låt mig i stället vakna med samma alldagliga nöjdhet som jag kännt i dag. Inget speciellt på något sätt, jag bara är. Hmm, kanske en ganska sund inställning på det nya året. Men..., givetvis vill jag att en massa kul och spännande grejor ska hända det här året. 2011 ska ju bli det bästa året på evigheter, så var det ju i alla fall tänkt. Men det är nog skönt med en lugn start, eller vad tror ni?

Se där ja, det blev ju ett skapligt långt inlägg trots allt. Och om absolut ingenting. Ja, ja, det är Veronica i ett nötskal. Och jag som är utbildad till journalist! Hmm, verkligen inget man märker här och nu. Nå ja, så mycket av min journalistiska kunskap kommer verkligen inte till användning i denna blogg. Men tro mig, jag har inte glömt bort hur man skriver en bra artikel. Jag gör bara ett medvetet val, att inte använda det här. Det här är ingen artikel, det är mer en massa personliga funderingar och framför allt, en massa dravel. Och så var det med det!

Så har man nu överlevt 2011 års första fyra dagar. Och dessa fyra dagar har inte varit så pjåkiga faktiskt. Jag hoppas verkligen att 2011 kommer att bli det där toppenåret som jag bara drömmer om. Visst får man väl fortfarande ha förhoppningar om det nya året? Efter fyra dagar avklarade och med 361 dagar kvar har ännu inte förhoppningarna grusats, och tur är väl det, eller hur?

Men den här dagen kunde kanske ha haft en något bättre början. Jag somnade med huvudvärk i går kväll och vaknade likadant i dag. Eller... kanske värre, nej... mycket värre. Huvudet sprängvärkte för minsta lilla jag rörde på det, vänstra ansiktshalvan kändes förlamat och jag var ganska säker på att ögat skulle hoppa ur sin håla. Och nacken ska vi inte ens tala om. Usch, usch, vilket hemskt uppvaknande. Men efter värktabletter (upptäckte att jag tog två ipren fast de var på 400 mg och man bara får ta en åt gången, uppenbarligen förvirrad av huvudvärken), en lång varm dusch och lite frukost när värsta groggigheten släppt så kände jag mig i alla fall fit for fight (kanske inget stort slag direkt men lite mindre kamp skulle jag nog klara av) och lyckades ta mig till jobbet bara tio minuter senare än vanligt (men ändå i tid). Och jag har faktiskt överlevt dagen vilket jag tvivlade på i morse när klockan obarmhärtigt ringde. Visst, huvudet har väl inte helt och hållet hängt med i dag och nacken har varit stel som värsta, ja... fyll i vad ni själva vill, mitt ordförord tycks tryta. Men ett och annat lyckades jag ändå få gjort så jag får väl trots allt vara nöjd med dagen.

Nu återstår morgondagen att jobba innan jag är ledig en dag igen. Visst hade varit skönt med kompledigt på fredag men... jag är trots allt ganska säker på att jag överlever att jobba fredagen ändå. Och som jag tjatat om så många gånger här på bloggen, hellre ett jobb än en ledig dag, om jag nu måste välja och det tycks vara så, eller hur?

Det känns som det börjar bli dags att avsluta denna dag nu. Huvudkudden börjar locka allt mer och jag hoppas på betydligt bättre sömn än föregående natt och framför ett bättre uppvaknande i morgonbitti.