Veronicas funderingar

Så var det bara minuter kvar på denna helg, ja innan detta inlägg är färdigskrivit så vi lär nog ha gått in i ny vecka. En vecka som jag är lite orolig för, i alla fall de första dagarna. Tiden är knapp och jag har mycket att göra. Undrar hur det kommer att gå? Hmm, bäst att tänka positivt och inte låta de negativa tankarna ta över. Det kommer att gå bra, det kommer att ordna sig, jag kan fixa det här, jag ska!!! Låter jag övertygande? Jag hoppas det för det måste vara mitt förhållningssätt i morgon, annars... Helgen har varit lugn och skön bortsett från en grej. Jag längtar så fruktansvärt mycket hem. Egentligen kan jag inte förstå varför. Jag trivs jättebra på jobbet och lägenheten är super. Allt hade varit helt ok om bara jobb och lägenhet hade funnits i mitt älskade Sundsvall. Tänk att man måste flytta för att förstå vad man tycker om. Hmm, vad mina bekanta måste tycka jag är knäpp. Jag som i alla dessa år har velat flyttat från Sundsvall och få uppleva en ny plats. Men jag inser en sak, jag är alldeles för knuten till min hemstad för att riktigt trivas på en annan plats. Tror nu inte att jag avskyr Gävle, för det gör jag verkligen inte. Det är en jättetrevlig stad som har det mesta, det kan jag verkligen skriva under på. Men det är inte hemma. Jag längtar efter gatorna, husen, ja till och med bilköerna genom stan på morgon. Då har det verkligen gått långt, eller hur? Det är förstås ingen panik Det är inte hela världen om jag bli kvar i Gävle ett bra tag till. Men någon gång ska jag hem igen. Jag vill och ska!!! Jag längtar hem!