Veronicas funderingar

Så fortsätter min historia någonstans där drygt 20 mil längre söderut, Gävle. Trots att jag trivdes mycket bra på jobb, med arbetsuppgifter och kollegor, var det något som inte kändes rätt. Snarare långt ifrån rätt. Låt mig summera det så här: jag längtade hem till Sundsvall, jättemycket. Och det här, ladies and gentlemen, är helt enkelt ironiskt.

Hela mitt vuxna liv (vi ska kanske inte gå in på hur länge jag varit vuxen) har min familj och vänner hört mig tjata om att jag vill flytta från Sundsvall. Med alla möjliga fel på Sundsvall som argument på varför jag ville lämna denna håla. Men väl 20 mil söderut insåg jag helt plötsligt att Sundsvall inte var någon håla utan det var där jag ville leva, för resten av livet är jag nästan säker på. Nu skulle man kanske kunna tro att det var Gävles fel att jag ville hem igen. Men det går nog inte att skylla på staden där vid Norrlands sydligaste gräns. Egentligen är Gävle en toppenstad, vacker och massa trevliga människor. Men den är inte för mig, tyvärr. Jag lider helt enkelt av Sundsvallssyndromet, det vill säga det som drabbar dem som älskar sin stad där i dalen mellan de södra och det norra berget men har bara inte insett det i tid.

Så lagom till strax efter nyår insåg jag att de bara fanns en lösning. Det enda jag kunde göra var att hitta ett jobb på mina gamla breddgrader och flytta hem igen. Jakten på jobb var igång. Fortsättning följer om en och annan dag.