Veronicas funderingar

fick vi uppleva under lördagen. Visst känns det väl alldeles härligt med de här underbart vackra höstdagarna när solen får höstens magnifika färger att fullständigt stråla? Även en sådan som jag som vanligtvis inte är så där otroligt förtjust i hösten kan inte annat än smälta inför naturens prakt och bara njuta av skönheten. Underbart, härligt, vackert, ja adjektiven tycks inte riktigt räcka till. Kan det tänkas att jag har fel när jag påstår att vi har haft en ovanligt vackar höst med många solskensdagar? Visst har vi haft de där tråkiga dagarna när de regntunga molnen öppnat sina ventiler och låtit regnet skölja sina kalla tårar över oss, men de känns på något sätt färre än soldagarna. Kanske har jag fel och bara låtit intrycken från dagens strålande solskensväder övertyga mig om att det här är vardagen. Ofta är det faktiskt så att det man upplever senast är det man upplever som den enda sanningen. Fast just nu struntar jag fullkomligt i vilket och tycker att hösten har hittills varit ovanligt underbar. Jag vill sluta med att säga att jag är fullt medveten om att jag använder vissa adjektivt kanske lite väl mycket (ordet underbart måste få en hög placering på tio-i-topp-listan över adjektiv som jag ofta använder) men det fullkomligt struntar jag, när det faktiskt är ganska underbart :)