Ensam i mörka korridorer
Dagens timmar på jobbet förflöt i ensamhetens tecken. Mina kollegor hade semester och var på tjänsteresor så vem fanns då kvar i de mörka korridorerna om inte jag. Korridorerna (eller korridoren, vi har bara en) hade förstås inte behövt vara så mörk om jag bara hade tänt lampan. Men det kändes nästan onödigt att tända lampan bara för min egen del och det är ju inte precis som om det var becksvart heller, jag hittade faktiskt utan problem till kopieringsrummet och framför allt till fikarummet. Tyvärr är det så otroligt tråkigt att vara ensam på jobbet. Att inte ha någon att prata med på hela dagen är för mig näst intill olidligt. Visst passar man på att säga några ord till städerskan och postbudet när de dyker upp, men det är inte tillräckligt. Jag vill ha någon att prata mer med. Och visst är det typiskt, de dagar man är ensam så verkar telefonen helt ha övergivet en. Annat var det igår när det var mer livligt på kontoret, då ringde minsann telefonen i ett. Men värst av allt var nog lunchen. Att äta helt ensam var så otroligt tråkigt och jag kände mig minst sagt patetisk. Satt och bläddrade i en inredningstidning vars innehåll vanligtvis brukar ha förmågan att muntra upp mig och få mig att drömma mig bort, men inte idag. Tystnaden i korridoren där utanför lunchrummet var alldeles för kompakt och allt jag tycktes göra var att tycka synd om mig själv. Att det ska vara så tufft att vara ensam på jobbet. Att jag ska vara så beroende av sällskap i mitt arbete. Att jag ska ha så svårt att sitta tyst en hel dag. Och det ska vara jag som privat inte har särskilt svårt med ensamhet, konstigt vid närmare eftertanke. Förhoppningsvis har någon eller några återvänt i morgon och det finns om hopp om livet igen.
