Veronicas funderingar

Har ni tänkt på en sak, hur svårt det är att möta människor som saknar humor och som av en och annan anledning tycks helt sakna förmågan att le? En sådan person har jag nu råkat ut för i min omgivning. Jag ler och ler och ler men aldrig eller åtminstone mycket sällan får jag minsta lilla respons. Jag blir så frustrerad. Jag är en person som skämtar och skrattar ofta, det svårt att låta bli helt enkelt. Även i tuffa situationer när stressen kanske tar över sans och förnuft eller när den där extra koncentration erfordras finns det alltid tid för ett skratt och leende för mig. Det är där jag hämtar kraften. Utan denna möjlighet är det svårt, för att inte säga i stort sett omöjligt, att finna inspiration och motivation. När du ler mot någon och allt du möts av är ett tomt och uttryckslöst ansikte är det som att få ett slag i ansiktet. Och vad jag gör jag då kan man fråga sig? Jag ler och skrattar ännu mer för att på något sätt "knäcka" personen i fråga så att jag får responsen jag efterfrågar. Men inte sker det, och jag blir mer och mer nervös och ler, pratar och skrattar ännu mer som ett värsta fån. Och då känner man ju sig riktigt toppen, om ni förstår. Det här känns just nu som ett ganska jobbigt problem eftersom personen i fråga är någon jag är tvungen att träffa bra mycket mer än jag överhuvudtaget skulle vilja. Så vad ska jag göra egentligen? Försöka sluta le och skratta när personen närmar sig? Ja, kanske det, men det blir nog svårt. Det svårt att ändra en så fundamental egenskap hos sig själv. Kom i håg, det är svårt att lära gamla hundar att sitta :)