Veronicas funderingar

Bredvid mig här i tevehörnan ligger en liten pumi som doftar gudomligt och som faktiskt ser ut att kolla på Zorro på teven. Ett bad har fått Troys päls att bli vitare än jultomtens skägg innan all julmust och julmat.

Efter badet sov Troy nedbäddad under ett tjockt duntäcke i flera timmar, alldeles orörlig. Jag petade i honom då och då för att se om han fortfarande levde.

Nu har vi borstat ut alla lockar så Troy ser ut som ett stort fluffigt sommarmoln. Hans päls skulle behöva klippas så han liknar en tjock, kramgo, vit nallebjörn. Som tur är har jag nyss sett honom genomvåt och vet att tjockheten bara sitter i pälsen, annars är han samma spinkiga hund som vanligt.

Jag har precis kommit hem efter en tur på E4:an norr om Sundsvall. Och jag säger bara så här: ni skulle ha varit där och sett allt det vackra. Sett det vackra månskenet över granarnas toppar, nästan som himlen stod i brand. Sett hur nymånen, i sin mest perfekta prakt, spegla sig i de spegelblanka svarta sjöarna. Sett hur dimman steg upp från marken, som älvor dansande sin månskensdans.

Vad jag önskar jag kunde ha förevigat detta. Men nu får jag istället förlita mig på min inre kamera. Må jag aldrig förglömma de bilder jag fick se i kväll. Låt de för evigt vila i min innersta bildbank.

Bilden nedan är från hösten 2010 i ungefär samma område som jag färdades i kväll.

...på det sovande odjuret.

Snacka om att sova djupt :)

God morgon på er! Troy och jag har en alldeles härlig morgon. Och en hel extra timme sömn blev det i dag på grund av vintertiden.

När katten är borta dansar råttorna på bordet. Eller... när matte lämnat sängen passar Troy på att överta huvudkuddarna, något som han väntat på hela natten.

Nu är det dags att ge sig ut och upptäcka vilket väder som moder natur har att bjuda på i dag. Inget regn och ingen snö, och det är i alla fall huvudsaken. Trevlig söndag åt er alla!

12 timmars sömn, det är vad det blev för mig i natt. Och en sömn djupare än jag sovit i natt kan man knappast ha om man räknar sig till nu levande. Snacka om att vara trött. Och är det inte allt bra härligt att få sova fram till elvatiden utan minsta lilla störande moment en sådan gång. Tack och lov att jag har en hund som är minst lika mycket sjusovare.

I dag blev det i alla fall ett besök på det nyöppnade Dollar Store här i Sundsvall. Jag brukar gilla den affären och har ofta, åtminstone sommartid, besökt den både i Härnösand och Kramfors. Förväntningarna var alltså stora. Men, tyvärr blev jag besviken. Visst var affären stor, den största av dem alla, men den tilltalade mig inte konstigt nog. Kanske beror det på att det var massa folk och köerna var långa sega. Jag får väl ge affären en chans till vid ett senare tillfälle.

Bilden nedan har absolut inget med dagens affärer att göra. Ser alltid kraftledningarna på den dagliga promenaden och kan inte låta bli att fascineras av dem. De känns mäktiga på något vis.

I går kände jag mig förtvivlad. Ok, kanske förtvivlad är lite överdrivet, men det kändes i alla fall ganska surt. Jag hade tappat en guldörhänge. Jaha, var det inget allvarligare än så, kanske många tycker. Men har ni tänkt så trist det är när bara halva paret av örhängena finns kvar. Vad ska man med det till? Jag har åtskilliga örhängen som förlorat sin make och som bara ligger där i väntan på att en dag kunna matchas rätt med den perfekta partnern. Nästan lite tragiskt när man ser det så, eller hur?

Men detta kvarvarande örhänge går inte detta öde till mötes. Nej, inte denna gången, för maken har kommit till rätta. Gömd under huvudkudden tog han i går ut en välförtjänt semesterdag. Så i dag är vi alla lyckliga, det återförenade guldörhänges paret och inte minst jag. Nu kan jag återigen bära dem och visa upp allas vår lycka.

I går upptäckte jag ett träd utanför mitt fönster på jobbet. Jag har förstås sett trädet många gånger tidigare, men det var i dag som jag för första gången upptäckte det, där det stod i sin färgglada höstklädsel i stark kontrast mot den tjocka dimman som sakta kröp ner från berget. Jag kunde inte låta bli. Jag var bara tvungen att plocka fram iphonen och föreviga trädet på bild. Snart är den vackra skruden borta och trädet står naket kvar.

Lunchpromenerar genom ett dimmigt Södermalm. Känns kallt och ruskigt. Längtar efter att få komma hem och tända ett ljus i höstmörkret.

Trots en underbart solig höstdag hade vid lunchtid nattens frost ännu inte tinat. I alla fall på Sundsvalls solsida. Så otroligt vackert när solen gnistrar i frostens kristaller. Åh vad jag önskar att jag hade haft systemkameran med mig och mer tid än en futtig lunchtimme.

Vill också påpeka att detta är mitt första inlägg på gående fot, från bilen in, upp med hissen och bort i korridoren till mitt rum.

I natt tycks jag inte komma i säng. Inte för jag inte är trött, för det är jag verkligen. Men jag tar mig inte upp från myshörnan (saknar just nu soffa) framför teven. I stället slötittar jag på ett gammalt avsnitt av Skavlan där Alex Schulman är gäst och som just nu rullar på BBC entertainment.

Om jag inte hade varit tvungen att gå ut på en sista kisspaus med Troy hade jag kanske orkat släpat mig i säng. Nu ser det däremot mörkt ut. Måste, skärpa, mig, nu!!! Gå och ut med hunden och gå sedan och lägg dig! Nu! Genast! Ok då, om jag nu måste.

Varje dag på lunchen åker jag till Södermalm där Troy tillbringar dagarna hos sin dagmatte (mamma). På promenaden runt kvarteret har jag de senaste månaderna fascinerats av de två nya hus som poppat upp.

För något år sedan stod ett gammalt fallfärdigt hus på den här tomten som man sedan rev. Med spänd förväntan har jag undrat vad vi skulle kunna vänta oss på husfronten. Men aldrig hade jag trott att tomten skulle delas och två hus ersätta ett. Så har nu i alla fall skett. Tidigt i somras restes det första huset högst upp på backen, ett modernt hus med mycket fönster och riktigt läckert. Då trodde vi att hus nummer två skulle gå i samma stil, men tänk så fel man kan ha. Istället blev ett stort tvåvåningshus med källare och något slags annex, kanske ett mer traditionellt hus. Inte heller det ser så pjokigt ut. Men, jag skulle inte kunna tänka mig bo i något av husen hur snygga och lyxiga de än må vara. Och anledningen till det heter tomt, eller kanske bristen på tomt. Ska jag bo i hus, vilket är min högsta dröm på boendefronten, vill jag nog ha grannarna på åtminstone lite längre avstånd än så här.

Men fascinerande är det i alla fall att följa husens uppbyggnad.

Höstmorgonen är mörk när man vaknar. Men lagom tills det är dags att bege sig till jobbet spricker himlen upp i en vacker soluppgång. Vackert.

Trots en alldeles härligt varm hösthelg börjar jag känna mig redo för vintern. Bilen har nya vinterdäck och jag har skaffat ny varm jacka (ett par till vinterskor skulle förstås inte skada). Men för den skull hoppas jag ändå att vintern och snön dröjer några veckor till. Så där lagom till första advent är snön välkommen.

Troy är också redo för vintern. Tyvärr tycks han och jag ha samma älsklingsmössa ;)

Efter en lång, en mycket lång, men välbehövlig sovmorgon blev det en lång och härlig promenad för Troy och mig. Det känns så oerhört lyxigt att få traska runt i dagsljus. Med tanke på hur mörk både morgon och kväll är nu i dessa hösttider så vill jag ta till vara på möjligheten att vandra i dagsljuset.

All hade varit frid och fröjd om jag inte läst termometern fel och klätt mig för nollgradigt fast kvicksilvret faktiskt krupit upp till plus tio. Med mössa på huvudet, handskar på händerna och en jacka som säkerligen klarar minus tio begav jag mig ut. Gissa om det blev svettigt!

Jag vandrade runt här i området där jag bor. Och jag bara måste säga en sak. Vad jag trivs i Granloholm! Jag kan inte påminna mig om när jag senast trivdes så bra någonstans. Här vill jag bo länge. Trots närheten till stan är det inte långt till naturen. Att mötas av lukten av lera från de upplöjda fälten är faktiskt riktigt fascinerande för en sådan stadsmänniska som mig. Här kan jag finna ro men ändå ha civilisation nästgårds.

... skulle man kanske kunna säga efter mitt förra blogginlägg som slutade med min insikt om att jag faktiskt vill vara ekonom. Fortsättning utlovas men inte i kväll, eller ska man kanske vara ärlig och säga inte i natt. Jag har mycket att fixa med i morgon så jag behöver nog en och annan sovtimme.

Efter mitt uppehåll på sju månader från bloggvärlden tror jag nu att jag känner mig lockad av att blogga igen. Kanske blir det inte varje dag, men jag ska försöka blogga så där skapligt regelbundet. Åtminstone några gånger i veckan. Fast vem vet, ibland kanske det bllir oftare. Jag tänkte också mobilblogga och då är sannolikheten betydligt större att jag uppdaterar lite oftare. Min Iphone är ju alltid med mig så... Men det innebär förstås att ni får hålla tillgodo med ganska många bilder av urusel kvalitet för min gamla Iphones kamera ger inte bilder av direkt toppkvalitet.

Så småningom kommer jag antagligen att flytta från den här bloggen. Jag har skaffat en egen adress men har ännu inte hunnit bygga upp sidan. Så tills dess återfinns jag här.