På östfronten intet nytt

Jag befinner mig nu på nordligare breddgrader. Jag är hemma och med det menar jag förstås hemma hemma, ni vet ursprungshemmet. Otroligt härligt att vara här. Nu slipper jag längta hit.

Det har inte hänt något särskilt sedan jag senast bloggade. Jo förresten, jag är på betydligt bättre humör. Och tur är väl det. Vem skulle orka att gå runt och vara så där nere hela tiden? Nu känns det bättre och jag kämpar på. Heja, heja Veronica!

Idag har jag haft bilen på service. Jag lämnade in bilden 7.10 och traskade sedan hemåt för att ägna dagen till att vänta på att bilen skulle vara färdig. Klockan 08.18 fick jag ett sms om att bilen var färdig. Hade jag vetat att det skulle gå så fort så hade jag väntat där. Men jag ska väl inte klaga, jag fick en härlig morgonpromenad när jag vandrade hem därifrån lyssnade på Bon Jovi.

Förresten, har jag berättat någon gång att Bon Jovi är mina absoluta favoriter? Jo då, så är fallet och efter att ha hört dem live i somras i London är jag fullkomligt tokig i dem. Bon Jovi rules! Jag lovar att berätta mer om den konserten senare. Jag väntar bara på lite bilder från kompisen som var med på konserten. Själv kunde jag inte fotografera eftersom jag bara hade systemkameran med till London och sådana var förbjudna under konserten. Men som sagt, mera följer senare. Under tiden så tycker jag ni ska passa på att lyssna på Bon Jovi.




I'm a survivor

Idag har jag haft en jättedeppig dag. Det har kännts som om jag aldrig igen ska komma vidare i livet. Att jag är på botten och bara faller djupare. Så det är så här det känns att sakna jobb. Det har jag nog aldrig riktigt förstått tidigare. Kanske är det en nyttig upplevelse i sig själv.

Allt jag vill just nu är att få ett jobb. Så här kan inte livet fortsätta. Jag vill jobba! Jag vill ha arbetskamrater! Jag vill ha pengar! Är det för mycket begärt?

Jag kan nog inte låta mig stanna kvar här på botten så mycket längre. Jag måste kämpa uppåt. Jag måste tro att det faktiskt kommer att lösa sig. Jag har två utbildningar. Jag har lång arbetslivserfarenhet. Jag är duktig. Jag måste bara tro på det.

Hittills har alla de problem och svårigheter jag stött på i livet ordnat sig. Oftast med en bra lösning. Jag måste tro att så kommer att ske igen. Jag måste kämpa. I'm a survivor.




Fast i nätet?

Eller är det kanske fast på nätet? Ett är då säkert, aningens internetberoende är jag i alla fall. Kanske mer än aningens till och med. Det tycker säkert mina vänner och bekanta i alla fall. Jag gillar helt enkelt att vara uppkopplad hela tiden. Har jag ingen dator tillgänglig så har jag ju min älskade lilla Iphone. Med den har jag ett väldigt troget förhållande och jag kan inte tänka mig att vara utan den minsta lilla stund.

Somliga kanske blir chockade när de förstår hur viktigt det är för mig att vara uppkopplad. Någon skulle säkert yttra sådana ord som missbruk. Men det skriver jag inte under på. Mitt behov att ständigt ha tillgång till nätet har inte påverkat mitt liv på ett negativt sätt. Jag lever mitt liv, sköter mina plikter och ser till att ha roligt. Så varför får jag då inte vara uppkopplad.

Egentligen vet jag inte varför jag börja tänka i de här banorna. Jo förresten, det jag vet nog. Tankegångarna startade när jag tidigare redigerade bilden på spindelväven. En bild kan uppenbarligen föda tankar. Fascinerande egentligen.




Längtar hem

Nu har jag varit hemma i Gävle i fem minuter. Nåja, kanske är det något mer än fem minuter. Det är väl närmare fem timmar. Och vet ni vad? Jag vill verkligen inte vara här. Jag vill bara hem till Sundsvall igen.

Jag har bott i Gävle sedan första februari. De första tre, fyra månaderna trivdes jag jättebra och jag tyckte det var tråkigt varje gång jag skulle åka upp till Sundsvall. Men det var då, och nu är nu. Nu längtar jag bara hem. Antagligen blev det väl värre när jobbet här tog slut. Att jobba och träffa arbetskamrater är allt bra mycket trevligare än att vara hemma och klättra på väggarna. Hmm, börjar bli urtråkad. Nu hoppas jag mest av allt i världen att hitta ett jobb i Sundsvall och flytta hem igen. Fast, skulle jag få drömjobbet här i Gävle så skulle säkerligen gärna stanna kvar. Men, men, drömmar är drömmar och det här är den bittra verkligheten.

Sedan jag kom hem har jag tröstat mig med Photoshop. Bildredigering får mig oftast på lite bättre humör, och tur är väl det.

Kanske har kvällens deppighet påverkat min bildredigering. Det blev många svartvita bilder. Och många på mina favoritfotoobjekt just nu, galler, taggtråd och liknande. Det är sådant som har fascinerat mig under längre tid.
























Superhjälten Troy flyger igen

Troy hade en riktigt härlig söndagseftermiddag. Det har han sagt. Nåja, kanske inte riktigt sant. Han har väl inte direkt uttalat dessa ord (då vore han verkligen the superdog). Men man kan se på honom hur han trivdes när flög fram över tomten uppe i stugan.

Det fungerar inte så bra att ha Troy okopplad så det är tyvärr alltför sällan han har möjlighet att tokspringa. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet... Eller mer riktigt, när grannarna inte är i stugan finns det inget som kan locka Troy från vår tomt och han får därför vara lös. Och det gillar han verkligen. Det behöver man inte vara hundpsykolog för att märka. Frihet är underbart, det är vi väl många som kan skriva under på, eller hur?

Tyvärr tyckte Troy att trots att vi snart lämnar september för oktober att ett bad skulle vara helt rätt. Sagt gjort, i väg rusade Troy i 100 knyck ner mot sjön utan att minsta lilla lyssna på sin förtvivlade matte som oroade sig över om han skulle bli sjuk av det kalla vattnet i sjön. Och där kom plasket! Men antagligen var det inte ett särskilt skönt bad. Ganska omgående var vovven på väg upp igen. Trots det gjorde han om doppet två gånger. Förhoppningsvis fick han upp värmen under sina flygturer över tomten.




















Höstens sista blommor

Trots att hösten har satt klorna i den lilla byn i södra delarna av Ångermanland där vi har stugan kan man ännu hitta några tappra överlevande blommor. Efter kamp mot nattfrosten står de stackars blommorna tappert och sträcker sig mot den värmande höstsolen.
















En vacker höstdag

På söndagen blev det en liten utflykt till stugan. Det sista skulle iordningsställas innan stugan stängs inför vintern.

Hösten har nog kommit längre uppe i Ångermanland än i Sundsvall. Trädens löv var bra mycket gulare där och var och varannat träd börjar också se allt mer nakna ut.

Jag är inte särskilt förtjust i hösten. Det är som om allt förbereder sig inför den kommande långa vintern och börjar gå i idé. Inte bara naturen, utan det känns som om jag också väntar på att slumra till för att sova den långa vintersömnen. Och tyvärr är den känslan den samma år efter år. Men som tur är råder den inte ända fram till vårsolen. När vintern väl är här inser jag att det inte är så mycket att göra åt årstidsfenomenet och känner att det fungerar inte att tillbringa vintern i ett idé. Då vill jag bara ut och göra något kul. Men just nu tror jag att jag höstdeppar lite till. Fast, egentligen är jag inte särskilt deppig just nu. Bara lite sorgsen över att sommaren är slut.

Men trots min lilla höstdepp måste jag i alla fall erkänna en sak. Hösten är verkligen vacker! Med alla dessa varma härliga höstfärger känns det som naturen ramlat ner i en färgblandning av alla de färger. Helt enkelt underbart vackert är det en höstdag som på söndagen, när solen skiner och himlen är alldeles blå.
























Fototriss

Nu när jag har börjat blogga igen efter nästan ett halvt års uppehåll blev jag nyfiken på veckans fototriss. För den som undrar kan jag berätta att fototriss är en fotoutmaning där man ska presentera tre bilder på ett utvalt tema. Den här veckan är temat i luften. Spännande, spännande!

Eftersom vädret är grått och regnigt lockar det inte riktigt att bege sig ut med kameran på fototur. Men trots det känner jag mig ändå så motiverad att jag bara måste vara med i veckans utmaning. Så..., arkivet nästa för min del. Och där finns det efter de senaste månadernas fotografering en massa att välja på. Och dessa tre bilder vill jag nu dela med mig till er alla. Så håll till godo, här kommer de.

Förresten, vill ni se fler bilder på temat, kolla in Fototrissen!




Först ut i min första fototriss sedan urminnes tider måste ju ändå Troy få bli. Eller som han numera heter, The Flying Pumi. Bråttom, bråttom har han som superhjältehund när han rusar fram genom luften, utan att minsta lilla ben nuddar marken.




Högt upp i luften svävar turisterna över London. En tur i London Eye lockar många. Men det är inget för en så höjdrädd som jag. Nej, det är nog bästa att hålla sig på marken och fotografera i stället. Och tänk vad mycket pengar jag sparade till shoppingen istället.




Det mest uppenbara motivet sparades till sist. Att få sväva högt upp i det blå som en mås vore väl något. Nej, kanske inte. Jag är ju som sagt höjdrädd.


Stort födelsedagskalas

I går var det en stor dag. Troy fyllde år, hela två år. Och det firades med presentöppning direkt efter morgonpromenaden. Paket med gossedjur och gnagben väntade det förväntansfulla födelsedagsbarnet. Paketen öppnades i en rasande fart av Troy och farsan Viggo som också fick gåvor. Även en hundfader kan behöva firas när sonen fyller år. Om inte annat för husfridens skull.




Vesslan och kaninen uppskattades av far och son pumi. Fast vilken som var Troys och vilken som var Viggos hade de svårt att enas om. Men det löste sig när Troy bestämde sig för att lägga beslag på både.




Paketen slets upp i ett virvel av papper och leken började.




Viggo visste att han snabbt måste bort från Troy för att få behålla sitt byte. Pumisöner är dåliga att dela med sig och vill ha alla leksaker helt för sig själv.




Trots att vesslan var Troys present lockade pappa Viggos kanin mer. Fast i ärlighetens namn måste det förstås medges att om Viggo hade fått Vesslan hade ändå Troy velat ha den. "Allt pappa har är bra. Och jag unnar honom inget. Och var det inte min födelsedag? Varför fick då pappa present?" tycks Troy säga.




Att fylla år tar på krafterna. Särskilt när en liten pumi har uppnått en sådan aktningsvärd ålder av två år. "Inte kan man hjälpa om råkar somna med rumpan och tassarna upp mot balkongdörren. Måste man sova, så måste man, hur obekvämt det än kan vara", hälsar Troy.

Höstglimt














The flying pumi

Busig beskriver en liten pumi mycket väl. Att inte lyda matte och ta en extra tur över till grannens tomt har Troy svårt att stå emot. Och om man springer tillräckligt fort kanske inte matte upptäcker det.




"Matte kan aldrig upptäcka mig om jag springer fort. Vad då grannens brygga? Varför är det här inte vår brygga? Den är ju som gjord för en liten pumi att flyga fram över för att sedan kasta sig ut på böljan blå."




"Here I come, the flying pumi! Undrar om matte vet att jag är en flygande superhjälte. Antagligen inte. Vi hjältar är duktiga på att hålla vår identitet dold. Men till skillnad från Clark Kent behöver inte en liten superpumi byta om i telefonkiosker. The flying pumi är så snabb så att ingen hinner känna igen honom. Look out world, here comes the superdog!"


Årets sista pumidopp?

Trots att sommartemperaturen övergivet oss finns det det de som ändå vågar sig ner i sjön. Och det med allra största glädje. Inte ens den strängaste matten tycks kunna stoppa den pumi som bestämt sig för ett septemberbad.

När vi i början av september tillbringade några dagar i stugan i Ångermanland lyckades Troy och hans farsa Viggo att lura till sig ett, förhoppningsvis, sista bad för året. Det som började som en koppelfri lekstund slutade naturligtvis med att de två hundarna som kulor skjutna ur kanoner kastade sig i väg mot sjön. Och med ett jätteplums var de plötsligt badande nere i sjön medan matte huttrande såg på och insåg att hundarna inte skulle komma upp förrän de ansåg att det var färdigbadat.

Och badet tog sin tid. Kanske var det så att Troy och Viggo insåg att detta var sista chansen för en plaskande lekstund för denna säsong. Jagandes varandra, grävande i leran och simmande ut på djupt vatten tycktes de njuta av varenda lite våt sekund.

Till sist kände nog pumisarna också av kylan och insåg att leken var över. Skakande av kyla kom de kravlande  upp ur det höstkalla sjövattnet för att bli torkade och värmda av matte.




Den tvåårige Troy lyckas aldrig komma i kapp den sjuårige Viggo i vattnet. Kanske beror det på att Viggo har fem års försprång att bygga "simmusklerna". Viggo njuter av att Troy inte hinner i kapp honom. Äntligen något han är snabbare och starkare på. Troy kommer simmande i Viggos bakhasor ständigt skällande. "Pappa, pappa, vänta, vänta. Jag hinner inte med. Vänta mig!!!", tycks han säga i sitt förtvivlade skall. Viggo blir allt mer i irriterad. "Hur vågar han störa något så viktigt som pappas bad, säger hans ansiktsmimik. Och med ett krafigt skall visar han sitt missnöje: "Håll tyst, du förbaskade pojk! Låt pappa bada i fred!"




"Matte, säg åt farsan. Han måste ju vänta på mig, jag är ju en liten pumi. Jag vill ju leka med pappa. Men han är så tråkig och vill bara gräva i leran. Säg åt honom."




"Haha pappa, nu har jag dig. Nästan i kapp, nu leker vi!"

Fyndet som aldrig blev mitt

Jag såg världens finaste ljuslykta på loppis. Men när jag stod där med fyndet i handen blev jag helt plötsligt av med det. Mamma upptäckte fyndet och formligen slet det ur händerna på mig. Ok, kanske något överdrivet, måste jag väl ändå medge. Men jag fick inte fyndet med mig hem utan nu står det på mammas bord. Själv får jag nöja mig med bilder på det och njuta av det när jag besöker mamma. Men, det finns alltid något positivt. Jag sparade ju faktiskt de få kronor som ljuslyktan kostade och det är väl inte fy skam. Eller är det kanske det?


















Back in business..., eller något sådant

Dags att börja blogga igen? Tja, kanske det. Lite lockar det i alla fall. Hur trogen jag blir mot bloggen återstår väl att se. Att lova att jag ska fortsätta blogga i all evighet är nog inte så smart. Det är nog bättre att ta en dag i taget och se hur länge inspirationen finns där.

Så här i början kommer jag nog mest att publicera bilder. Jag har tagit en hel drös bilder under sommaren som jag gärna delar med mig. Så fort jag har hunnit redigera bilderna lovar jag att lägga ut smakprov på bilderna. Och kanske blir det en liten story till bilderna för att berätta vad jag sett och gjort i sommar. Den som lever får se, eller någon annan klyscha som jag faktiskt under mitt år inom journalistiken har fått lära mig att undvika. Men klyschorna är svåra att undvika för jag fullkomligt älskar dem.

RSS 2.0