Årets sista pumidopp?
Trots att sommartemperaturen övergivet oss finns det det de som ändå vågar sig ner i sjön. Och det med allra största glädje. Inte ens den strängaste matten tycks kunna stoppa den pumi som bestämt sig för ett septemberbad.
När vi i början av september tillbringade några dagar i stugan i Ångermanland lyckades Troy och hans farsa Viggo att lura till sig ett, förhoppningsvis, sista bad för året. Det som började som en koppelfri lekstund slutade naturligtvis med att de två hundarna som kulor skjutna ur kanoner kastade sig i väg mot sjön. Och med ett jätteplums var de plötsligt badande nere i sjön medan matte huttrande såg på och insåg att hundarna inte skulle komma upp förrän de ansåg att det var färdigbadat.
Och badet tog sin tid. Kanske var det så att Troy och Viggo insåg att detta var sista chansen för en plaskande lekstund för denna säsong. Jagandes varandra, grävande i leran och simmande ut på djupt vatten tycktes de njuta av varenda lite våt sekund.
Till sist kände nog pumisarna också av kylan och insåg att leken var över. Skakande av kyla kom de kravlande upp ur det höstkalla sjövattnet för att bli torkade och värmda av matte.
Den tvåårige Troy lyckas aldrig komma i kapp den sjuårige Viggo i vattnet. Kanske beror det på att Viggo har fem års försprång att bygga "simmusklerna". Viggo njuter av att Troy inte hinner i kapp honom. Äntligen något han är snabbare och starkare på. Troy kommer simmande i Viggos bakhasor ständigt skällande. "Pappa, pappa, vänta, vänta. Jag hinner inte med. Vänta mig!!!", tycks han säga i sitt förtvivlade skall. Viggo blir allt mer i irriterad. "Hur vågar han störa något så viktigt som pappas bad, säger hans ansiktsmimik. Och med ett krafigt skall visar han sitt missnöje: "Håll tyst, du förbaskade pojk! Låt pappa bada i fred!"
"Matte, säg åt farsan. Han måste ju vänta på mig, jag är ju en liten pumi. Jag vill ju leka med pappa. Men han är så tråkig och vill bara gräva i leran. Säg åt honom."
"Haha pappa, nu har jag dig. Nästan i kapp, nu leker vi!"
När vi i början av september tillbringade några dagar i stugan i Ångermanland lyckades Troy och hans farsa Viggo att lura till sig ett, förhoppningsvis, sista bad för året. Det som började som en koppelfri lekstund slutade naturligtvis med att de två hundarna som kulor skjutna ur kanoner kastade sig i väg mot sjön. Och med ett jätteplums var de plötsligt badande nere i sjön medan matte huttrande såg på och insåg att hundarna inte skulle komma upp förrän de ansåg att det var färdigbadat.
Och badet tog sin tid. Kanske var det så att Troy och Viggo insåg att detta var sista chansen för en plaskande lekstund för denna säsong. Jagandes varandra, grävande i leran och simmande ut på djupt vatten tycktes de njuta av varenda lite våt sekund.
Till sist kände nog pumisarna också av kylan och insåg att leken var över. Skakande av kyla kom de kravlande upp ur det höstkalla sjövattnet för att bli torkade och värmda av matte.
Den tvåårige Troy lyckas aldrig komma i kapp den sjuårige Viggo i vattnet. Kanske beror det på att Viggo har fem års försprång att bygga "simmusklerna". Viggo njuter av att Troy inte hinner i kapp honom. Äntligen något han är snabbare och starkare på. Troy kommer simmande i Viggos bakhasor ständigt skällande. "Pappa, pappa, vänta, vänta. Jag hinner inte med. Vänta mig!!!", tycks han säga i sitt förtvivlade skall. Viggo blir allt mer i irriterad. "Hur vågar han störa något så viktigt som pappas bad, säger hans ansiktsmimik. Och med ett krafigt skall visar han sitt missnöje: "Håll tyst, du förbaskade pojk! Låt pappa bada i fred!"
"Matte, säg åt farsan. Han måste ju vänta på mig, jag är ju en liten pumi. Jag vill ju leka med pappa. Men han är så tråkig och vill bara gräva i leran. Säg åt honom."
"Haha pappa, nu har jag dig. Nästan i kapp, nu leker vi!"
Kommentarer
Trackback
