Veronicas funderingar

Så var det då äntligen fredag! Underbart, lovely och wunderbar!!! Fredag kväll är helt enkelt veckans absolut bästa stund, ända till det ögonblick när man somnar på soffan framför tv:n som värsta pensionären :)

I dag blev det bara halvdag för mig på jobbet. Kände mig ruggig utan att närmare kunna precisera vad som var fel. Och eftersom det inte var riktligt lika hektiskt som vanligt tyckte jag att jag kunde plocka ut lite av all den flex jag samlat på mig den senaste tiden. Och hur tillbringade jag min lediga fredagseftermiddag? Sovandes, ganska tråkigt när man för en gång skull var lite ledig. Men jag orkade faktiskt inte annat. Och nu känner jag att förkylning kryper närmare och närmare inpå. Den onda halsen kan inte längre bortförklaras med att jag är törstig och torr i  halsen. Skit också! Vill verkligen inte bli förkyld :(

Nu måste jag gå ut med hunden. Kan inte påstå att jag längtar ut. Det är blåser och jag är så fruktansvärt mätt så jag vet inte hur jag överhuvudtaget ska orka resa mig ur soffan där jag just nu sitter och skriver detta. Men... det struntar Troy i. Han vill helt enkelt ut och så där nonchanlant slänga upp bakbenet mot en snöhög. Och det kan man väl knappast neka honom, eller hur? Bäst att skynda sig ut för att sedan bädda ner sig i soffan och gå in i helgkoman :)

Midvinternattens köld är hård... nja, inte direkt just nu. Nu när det ska vara som allra kallast så, håller i er nu, regnar det. I alla fall regnade det i natt vid halv två tiden när Troy och jag var ute på hans dagliga (nattliga) sista kisspaus. Min fasa just då var att att temperaturen skulle sjunka och vattnet frysa till. Tänk er vilken chockhalka som hade mött oss alla här i Gävle när vi hade vaknat i morse. Men, tack och lov, så blev det inte. Regnet har slutat men det är fortfarande plusgrader.

Överallt hörs droppandet från balkongerna här i bostadsområdet. Och snön har blivit så där mörk och ful som bara vattentyngd snö kan bli. Jag kan väl inte direkt påstå att det ännu syns att värme och vatten krympt våra gigantiska snötillgång (den lär nog vara kvar till midsommar). Men en känsla av att våren är på väg har krypit in på mig, fast jag gör allt för hålla den tillbaka. För inte kan det väl vara vårdags redan? Nej, det är nog helt omöjligt. Det är nog bara naturen som spelar oss (eller kanske bara mig?) ett litet spratt. Vem vet, i morgon kan det vara snöstorm eller 20 minusgrader igen. Men i dag, jag menar just i dag, tänker i alla fall jag låta vårkänslan fylla mitt sinne och glömma bort att vintervädret åter väntar i morgon.

Så är nu årets sista dag här om knappt en ynka timme. Och vid årskiftet är det förstås brukligt att göra bokslut, det om något vet väl vi ekonomer skulle jag tro. Jag vill nu här också göra ett bokslut över det år som gått. En summering över det som 2010 års alla 365 dagar fört med sig. Men lugn, bara lugn, jag tänker inte gå igenom alla årets dagar.

På tv:n går just nu Rapports årskrönika och man inser att nationellt och internationellt har 2010 varit ett händelserikt år, på gott och ont. Vissa saker hade i alla fall jag helt och hållet glömt bort, fast kanske jag inte borde ha gjort det. Men jag tänker inte gå närmare in på dessa händelser, dem känner ni alla till eller åtminstone kan ta reda på om ni är tillräckligt intresserad. Nej, jag tänker fokusera på mitt personliga års upp och ner.

Året började med uppbrott och flytt för min del. Redan i december 2009 hade jag sålt min lägenhet i Sundsvall och i slutet av januari var det dags att packa ner mitt pick och pack. Och det var inte lite ska ni veta. Att man kan samla på sig så mycket skit prylar hade jag inte förstått. Antagligen hade jag ännu inte varit på plats i Gävle om jag inte hade fått sådan underbar flytthjälp. De släpade och slet bara för min skull. Jag kan inte vara mer tacksam för den hjälpen. Jag vill verkligen tacka min kompis Cathrine och hennes sambo Henrik, morbror och kusin Karolina och så mamma förstås. Tack än en gång!

Sedan var det dags att göra entré på den dagstidning där jag tillbringade fyra månaders praktik och fem veckors sommarjobb. En oerhört givande och rolig tid. Jag lärde mig enormt och jag ångrar inte en enda sekund av min tid där eller mitt val att plugga journalistik. Men tiden där öppnade också ögonen för mig. Jag insåg att jag faktiskt är ekonom, trots att jag så länge längtade bort från ekonomin. Jag började sakna ekonomi, det är nästan så man inte tror att det är sant. Men det är det verkligen. Och jag insåg att jag faktiskt inte var en så dålig ekonom som jag hade trott. Min tid i tidningsvärlden fick faktiskt mitt självförtroende att växa. Det fick mig att inse att jag faktiskt kan. Och det ska ni veta, kära vänner, det var en oerhört revolutionerande men framför en ren och skär underbar känsla. Uppåt, uppåt, ska ni vet att det fick mig.

Trots uppåtkänslan så kunde jag inte riktigt casha in. Att vara arbetslös under fyra månader var betydligt tuffare än jag någonsin kunnat tro. Låt mig säga så här, jag har verkligen fått en helt ny förståelse för långtidsarbetslösa. Den som tror att en arbetslös bara kan slappa hela dagarna tar fel. Förutom att ständig leta jobb så lever man med den gnagande känslan av att man aldrig ska få jobb igen och att den personliga konkursen snart knackar på. Usch och fy vad jobbigt det var. Och minst av allt under denna tiden ville jag vara i Gävle. Jag ville bara hem igen, hem till Sundsvall. Helt desperat ville jag tillbaka till mitt ursprung där vänner, familj och tryggheten fanns. Gävle var bara skit just då.

Men säg den lycka som inte vänder. Efter månader med jobbsökning var jag plötsligt aktuellt för två jobb, tänka sig. Och i slutet av november stod jag helt oväntat där med ett nytt jobb. Vilken lyckokänsla, för den som aldrig upplevt den går den knappt att beskriva. Jag hade kunnat sväva till jobbet direkt den där dagen då jag fick beskedet. Lovely, kan inte uttrycka det på annat sätt. Att ha ett jobb är viktigt, man kan försörja sig, man är någon. Inte bara den där bidragstagaren. Egentligen borde alla vara arbetslös åtminstone någon gång i livet bara för att förstå hur det är. Eller kanske ännu hellre, politikerna borde få känna på den arbetslöses villkor. Att gå i någons skor kanske får upp ögonen för hur det är.

Och helt plötsligt fick fick 2010 ett slut med positiva förtecken. Livet leker, i alla fall nästan. Min lägenhet är gudomlig, nu äntligen inbodd. Och Gävle har återfått sin charm och det är faktiskt inte så dumt att bo där. Och med största sannolikhet blir jag kvar 2011 ut eftersom jag har ett vikariat till december nästa år. Vad som händer sedan är en helt annan story. Den som lever får se, eller något sådant.

Men trots månader av elände har 2010 ändå burit med sig glädjemoment jämnt utspridda över året.

* Partypinglornas besök i Gävle (jag väntar mig ett nytt besök snarast).

* Kryssningsturen till Åland med pinglorna (min första kryssning någonsin på färja från Stockholm).

* Londonbesöket strax för midsommar med kompisen Cathrine. Superduper trevlig, kan inte sägas på annat sätt. Shopping, sightseeing, Phantom of the Opera och inte minst av allt den helt underbara konserten med Bon Jovi på 02-arenan, verkligen ett minne för livet (jag lovar att snart visa lite bilder från konserten, har fått bilder nu).

* Tjejmilenhelgen i Stockholm med Partypinglorna, alltid lika kul även om saknaden av ena pinglan som prioriterade Italien framför pinglorna (förstår inte hur man kan göra ett sådant val, pinglorna är väl alltid roligast???).

* Födelsedagsfirandet av pinglan Susanne i Göteborg (visst var det väl 23 du fyllde???) med Björn Skifs-konsert, shopping och julmarknad på Liseberg, kunde inte vara mysigare.

Såg ni? I allt roligt jag har gjort har åtminstone någon av Partypinglorna varit delaktiga. Det ska ni veta, med pinglorna kan man inte ha annat än kul.

Journalisten gråter blod när jag ser vilket långt inlägg det här blev. Säkerligen mer än 2000 tecken. Men ekonomen i mig, och det är den som styr just nu, fullkomligt struntar i det. Skriv, skriv, hur mycket du vill! Det kostar ju inte ett öre ;)

...måste jag verkligen ha varit i år med tanke på de julklappar jag fick. Jag är så glad och så nöjd. Men jag får alltid perfekta presenter av mamma (i fall mamma läser detta måste jag ju smöra lite, eller hur? Fast det är faktiskt sant också.)

Jag fick en Elektrolux Ergorarapido handdammsugar. Precis en sådan jag velat ha ganska länge. Helt perfekt för det där lilla vardagsstädande när du inte orkar plocka fram den vanliga dammsugaren. Och mycket bättre än sop och sopskyffel. Me verkligen like!!! Och så är den läckert lila i färgen.

Och så fick jag en snygg ljusstake och en läcker värmelykta som jag själv spanat in på Indiska. De kommer att bli så perfekt snygga här hemma.

Och inte minst av allt (inte bra att börja två meningar i rad med och, det borde verkligen journalisten i mig veta, men..., bryr jag mig? Inte det minsta) så fick jag ett pengabidrag. Jippi! Macroobjektivet till kameran närmar sig med stormsteg. Jag skulle faktiskt redan nu har råd tack vare tidigare pengabidrag att köpa ett macroobjektiv, men... Jag tror jag väntar. Har spanat in ett som kostar en och annan tusenlapp till och jag känner att jag hellre väntar på det och förhoppningsvis blir supernöjd i stället bara för nöjd. Ovanligt av mig att inte kasta mig över något sådant på en gång. Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv och mitt tålamod. Kanske börjar jag äntligen bli vuxen vid 3... Nu ska vi väl inte tjata om åldern. Ålder är väl egentligen oväsentligt, eller hur?