Funderingar kring vad man får publicera på nätet
Men bilden blev läcker så jag tror att jag ska printa den och hänga upp den på väggen. Det får man väl iaf göra!?
Om ni undrar så var det de fem pelarna med änglar i Boulognerskogen som jag fotat. Tydligen heter konstverket Fem musicerande génier och är gjord av Carl Milles.
Två år med bloggen på söndag
2008-05-02 @ 01:08:40
Och för de som inte tror mig eller bara är nyfiken på mitt första inlägg kan ju klicka här.
Och då borde jag ju faktiskt ha varit hemma. Även om jag då och då jobbade till midnatt. Men aldrig längre iaf.
Ett ljus i mörkret...
... behövs knappast under våren. Bäst att spara det till mörka augustinätter :)
Världens bästa hund
See you later alligator
Natti natti :)
Vet inte vad idag
Jag borde deklarera eller städa bilen men inget lockar så där särskilt mycket. Och som alla vet, otrevligheter ska man skjuta upp in i det längsta. Skulle vilja åka ut och fotografera litet men ganska tråkigt om himlen är grå. Hmm, vad ska jag göra???
Det blir foto trots allt. Om inte annat för att rekognosera efter platser en annan gång. So long!
En vårpromenad i Gävle
Hur som helst, så styrde Troy och jag vår kosa mot Boulognerskogen. En liten bit att gå från vårt älskade Brynäs, framför allt om man inte går närmaste vägen som vi gjorde.
Det var otroligt härligt att promenera idag, det måste jag verkligen medge. Och Troy skötte sig för ovanligheten skull rent ut sagt gudomligt, som alltid Troys dagmatte säger de få dagar han sköter sig bra. Visst skällde han på hundar och människor (långt i från alla) men det gick att tysta honom ganska fort utan att han blev så där hysterisk som han blivit de senaste veckorna. Det räckte att säga sitt och stanna för att han skulle hålla tyst. En sak är iaf säker, det här är enda sättet som fungerar på min lilla bråkstake. Att rycka i kopplet, skrika eller göra något annat fungerar helt enkelt inte. Det gäller bara att ta det lugnt och få honom lugn. Piece of cake, helt enkelt ;)
Men när Troy sköter sig så är promenaderna rena rama idyllen. Och sådant gör en matte så oerhört nöjd och glad :)
Väl framme i Boulognerskogen så blev vädret sämre. Solen gick i moln och man kände hur kalla vindarna egentligen var. Och alla fina bilder som jag planerat att ta där blev inte fullt så fina. Det vackra ljuset saknades tyvärr. Så fort jag vände kosan och lämnade Boulognern tittade solen förstås fram igen. Är det inte konstigt hur det kan bli, så säg.
Men bilder blev det iaf. Vad annars när man släpat runt på kameran i två hela timmar :)
Brynäs. Promenaden startade i mitt älskade Brynäs. Kyrkan i Brynäs, Staffanskyrkan, blev första stoppet, bara några hundra meter från min lägenhet.
Sentimental. Fast jag bara bott tre månader i Gävle blir jag lite sentimental. Här på Solängsskolan gjorde jag mitt första reporterjobb ute i verkligheten.
Konserthus. Gävles stolthet, det blåa konserthuset. Jag har ännu inte haft chansen att besöka det.
Snöriket. I Gävle tycks det gärna snöa. Häromdagen vaknade vi med runt decimetern nyfallen blötsnö. Och eländet fortsätte hela dagen. Som tur var så smälte det ganska fort.
Vårvatten. Vatten strömmar i Gavleån.
Konst i Boulognern. Statyer med änglar bryder Boulognerskogen i Gävle.
Hemmastadion. På Strömvallen spelar Giffarna sina hemmamatcherna. Men det är inte rätt Giffar. Det är inte Sundsvallgiff utan Gävlegiff. Men till skillnad från förlorarna uppe i Sundsvall så spelar detta iaf i allsvenskan. Så, GO GIFFARNA!
Vårblommor. Blott är skönt, eller... det var väl grönt är skönt??? Strunt samma, vårblommorna är vackra och efterlängtade.
Stad med anor. Bredvid kyrkan i stan, Heliga trefaldighetskyrkan, hittar man dessa gamla och vackra trähus.
Mera vår. Ingen blomma lyser väl upp vägkanten som hästhoven eller tussilagon. Vårens egna lilla solstråle.
Tigers svärmor. På Gävle slott huserar Gävleborgs läns landshövding, Barbro Holmberg som är Elin Nordegrens mamma och Tiger Woods svärmor (än så länge iaf).
Solstrålen på bladet
Som ni ser, I'm back. Det är faktiskt möjligt att jag återupptar bloggningen nu. Jag känner mig redo, tror jag iaf :)
Idag fick jag en komplimang på jobbet som jag verkligen uppskattade. Jag blev nästan rörd.
Efter att ha pratat och skämtat med städerskan på jobbet som vanligt förgyllde hon min dag måste jag säga. Hon sa att jag var den allra gladaste på hela nyhetsbladet. Att jag var en riktig solstråle. Hon sa också att hon hade velat säga det länge. Blir man inte glad åt sådant??? Jag kände att hela fredagen, ja faktiskt hela helgen, var räddad. Jag är glad och positiv. Jag skrattar och ler och visar tänderna (inte argt förstås) för det mesta. Och det är inte så att jag tar på mig en mask och spelar glad. Jag har bara insett att livet blir så otroligt mycket lättare om man glad och positiv. Och det är så som jag möter dem som jag intervjuar också. Och hittills har det fungerat. Inte en enda har blivit arg på mig trots att de kanske inte har velat svara på frågor. Men... det finns förstås alltid ett men. Jag kommer aldrig att bli en journalist som Janne Josefsson. Hur skulle det se ut om han kom in med ett stort leende när han skulle ställa någon till svars. Nu är det förstås så att jag aldrig har strävat efter att bli någon Janne Josefsson. Så det är absolut inget problem för mig :)
Men som sagt, otroligt glad blev jag idag för komplimangen. Jag kanske inte är bästa reporten på bladet men jag är iaf bladets solstråle. :)
Nu njuter solstrålen och vovven Troy att det äntligen är fredag och helg. Är inte bara för underbart??? Nu gäller det bara att hålla tummar för att solen och värmen hittar hit till Gävle, och till er andra, i morgon så Troy och jag kan göra en riktigt lång fotopromenad :).
Sagan om den borttappade bloggerskan
Det var en gång en bloggerska som brukade blogga ganska regelbundet, ibland t o m flera gånger om dagen. Men så helt plötsligt en dag, någon gång i början av februari i nådens år 2010, så hände något. Inga blogginlägg på nästan tre månader. Ingen visste vad som hade hänt. Eller vart bloggerskan hade tagit vägen. Inte ens bloggerska själv visste riktigt vad som hade hänt. Vart hon hade tagit vägen visste hon däremot, ty hon var trots allt inte helt förvirrad. Även om det var många som trodde det.
Dagar gick och år blev till... tja, år blev det väl kanske inte, men tiden gick iaf utan minsta lilla skrivtecken från vår bloggerska. Frågan var om hon skulle hitta hem igen till sin blogg. Bloggerskan ville så gärna tillbaka men det var något som tycktes hålla henne borta. Hon visste inte riktigt vad. Men det gick helt enkelt inte att blogga. Någonting saknades.
Så vår bloggerska gav sig ut på jakt efter det där som saknades utan att riktigt vet vad det var. Hon var tvungen att finna det innan hon kunde återvända till bloggen.
Efter många långa äventyrliga funderingar, som vi inte ska gå in på närmare här, kom vår bloggerska plötsligt på vad det var som saknades. Vår bloggerska hade helt och hållet tappat alla inspiration och motivation för att blogga. Det fanns inte längre någon mening för henne att blogga. Allt var som bortblåst.
Vår bloggerska hade vissa funderingar på varför inspirationen hade sprungit sin kos. Att dagarna igenom ägna sig åt att nedteckna skrivtecken slet ut inspirationen. När bloggerskan kom hem på kvällarna efter alla timmar på nyhetsbladet tycktes den dagliga dosen av skrivtecken vara förbrukad. Ingen mer inspiration fanns att finna.
Vår bloggerska var förtvivlad. Hur skulle hon göra med sin blogg? Skulle hon låta den somna in i lugn och ro? Eller skulle hon hålla ut och hoppas på att inspirationen hittade åter igen.
Så en dag visste vår bloggerska iaf en sak. Fotobloggen där bloggerskan hade planerat att visa en bild per dag skulle få gå till de sälla jaktmarkerna. Men framtiden för denna blogg var fortfarande inte avgjord. Hur skulle hon göra?
Men så plötsligt en kväll i den senare delen av april hände något oväntat. Medan vår bloggerska starkt funderade på att avsluta sina funderingar i bloggform kröp plötsligt inspirationen ut ur fingertopparna medan fingrade dansade över tangentbordet. Fram på skärmen kom ord efter ord som från ingenstans. "Var det ett under som hade skett?" undrade vår bloggerska. Kanske inte men inte heller långt ifrån. Men om sagan får ett lyckligt slut är ännu för tidigt att sia om. För ett lyckligt slut krävs fler än ett blogginlägg. Vår bloggerska vill blogga mer och hoppas på att inspirationen inte lämnar henne igen.
Snipp, snapp, slut, så var sagan slut.
