Veronicas funderingar

Det första jag gör varje morgon (efter att jag snoozat i drygt en timme, kollat Facebook och Aftonbladet på iphonen, kramat Troy och klivit ur sängen) är att kolla ut genom fönstret, dels för att checka vädret men också för att jag gillar utsikten. Jag bor på sjätte våningen så det känns nästan som jag flyger bland fåglarna där utanför mitt fönster. Jag känner mig fri av den höga höjden och den öppna ytan utan något som skymmer min utsikt. Lite konstigt att jag gillar den höga höjden med tanke på hur höjdrädd jag är sedan drygt fem år tillbaka (beror på en åktur i den otäcka Balder på Liseberg, den där stora trähögen som ska föreställa en berg- och dalbana, jag säger bara "aldrig mer"). Men det funkar faktiskt trots höjdrädslan, kanske beror det på att ingen fart är inblandad. Höjd i kombination med fart är inte att leka med.

Morgonrutinen i dag såg likadan ut som alla andra dagar. Men vad jag såg genom mitt sovrumsfönster var oväntat. Det var som jag tittade på en kuliss till Sagan om ringen. Det var en trolsk stämning och det kändes nästan som om lyktorna på de bilar som passerade var ilsket stirrande ögon på drakar från någon svunnen sagotid.

Dimman låg tjock över Granloholm medan soluppgången försiktigt försökte tränga igenom för att lysa upp början på denna torsdag. En ovanligt vacker början på en torsdag. En ovanlig början på en alldeles vanlig torsdag.