Veronicas funderingar

Ibland kan jag var lite sen av mig. Som när jag för bara några veckor sedan upptäckte Arga snickaren fast den serien gått i flera år. Självklart kände jag till den men jag hade aldrig sett något avsnitt. Tills jag en kväll råkade slå på femman och där var han och den stackars eländige husägaren som han tänkte hjälpa. Och precis där i det ögonblicket var jag fast. Jag fascineras av hur människor kan låta ett hus och dess problem ta över livet så fullständigt. Hur orken bara tar slut och inget blir gjort eller ännu värre, allt blir fel fixat och huset blir värre än någonsin. Jag lider med stackarna när kämparglöden avtar, när relationer blir allt mer frostiga och när förtvivlan över misslyckandet växer mer och mer för var dag som går. Att sedan se hur dessa hantverkare med arga snickaren i främsta ledet på bara några dagar få ordning i röran får nästan mitt hjärta att ta ett litet skutt av glädje. Att se hur arga snickaren försöker få deltagarna att återigen börja kommunicera och samarbeta för att kunna slutföra sitt husprojekt får mig le. Det är teveunderhållning.

Kanske går det bakom kulisserna inte riktigt till som de vi får se i teven. Kanske är arge snickaren inte så bra på att lappa ihop förhållanden som han ger sken av. Men helt ärligt så måste jag säga att jag bryr mig inte om sanningen. Jag vill så gärna tro på ett lyckligt slut med vackra hus och lyckliga människor. Jag väljer att bortse från att det möjligtvis är redigerat för att vara underhållande. Men jag hoppas att de stackars människorna vi får lära känna har blivit lyckare i processen.

Jag längtar redan till nästa onsdag och nästa avsnitt av Arga snickaren.