Klumpeduns
I kväll har jag varit på mitt andra Friskispass efter mitt evighetslånga uppehåll. Tänka sig att jag lyckas jympa två kvällar i rad. Kors i taket, eller något sådant! Och nu är kostnaden för mina två pass nere i 310 kronor per stycke. Som jag sa i går, ju fler pass jag lyckas pallra mig i väg på desto lägre blir kostnaden per styck, och det är väl ända superduperbra (tänk om man fick ändå fick använda sådana magnifika ord i tidningsartiklar, vad mycket roligare nyheterna skulle bli då, eller vad tror ni?)!
Kvällens pass var ett ryggmedelpass och var faktiskt ganska roligt, trots allt. För helt smärtfritt gick det givetvis inte. Man kan säga så här, jag ramlade, och då menar jag verkligen ramlade. Det var ett steg jag inte riktigt greppade och medan jag försökte få klarhet i det så antingen snubblade jag på mina långa byxben eller helt enkelt la krokben för mig själv. Snacka om klumpeduns, eller klumpig elefant, välj själv det som verkar lämpligt. Hur som helst gick fallet inte att undvika och jag såg att golvet närmade sig mig med en obegriplig hastighet. Bang, där tog jag mark, stukade foten och slog huvudet i väggen. Stukningen var inte så allvarlig men huvudsmällen var inte att leka med. Det smällde så hårt att hörseln påverkades för en kort stund.
Har ni märkt en sak när man ramlar? Man vill upp så fort som möjligt och hoppas att ingen såg det. Fast i det här fallet var det omöjligt. Visst, jag var uppe fort från golvet, antingen alldeles för fort, men att ingen skulle ha sett mitt fall var väl ändå att hoppas på mirakel. Med en jympasal fylld med folk och speglar överallt är det ganska svårt att dölja sin klumpighet, tyvärr. Det är bara att kliva upp, le stort och försöka förmedla att det är ingen fara, kör bara på. Och det gjorde jag trots allt ganska ok. Vristen höll, men jag kände mig yr och huvudvärken började genast dunka. Men förhoppningsvi är jag fit for fight i morgon igen. Och det är väl ändå tur!!!
Kvällens pass var ett ryggmedelpass och var faktiskt ganska roligt, trots allt. För helt smärtfritt gick det givetvis inte. Man kan säga så här, jag ramlade, och då menar jag verkligen ramlade. Det var ett steg jag inte riktigt greppade och medan jag försökte få klarhet i det så antingen snubblade jag på mina långa byxben eller helt enkelt la krokben för mig själv. Snacka om klumpeduns, eller klumpig elefant, välj själv det som verkar lämpligt. Hur som helst gick fallet inte att undvika och jag såg att golvet närmade sig mig med en obegriplig hastighet. Bang, där tog jag mark, stukade foten och slog huvudet i väggen. Stukningen var inte så allvarlig men huvudsmällen var inte att leka med. Det smällde så hårt att hörseln påverkades för en kort stund.
Har ni märkt en sak när man ramlar? Man vill upp så fort som möjligt och hoppas att ingen såg det. Fast i det här fallet var det omöjligt. Visst, jag var uppe fort från golvet, antingen alldeles för fort, men att ingen skulle ha sett mitt fall var väl ändå att hoppas på mirakel. Med en jympasal fylld med folk och speglar överallt är det ganska svårt att dölja sin klumpighet, tyvärr. Det är bara att kliva upp, le stort och försöka förmedla att det är ingen fara, kör bara på. Och det gjorde jag trots allt ganska ok. Vristen höll, men jag kände mig yr och huvudvärken började genast dunka. Men förhoppningsvi är jag fit for fight i morgon igen. Och det är väl ändå tur!!!
Kommentarer
Trackback
