Veronicas funderingar

Såg ni bilden på mig som barn för några inlägg sedan? Den fick mig att minnas hur gick till när jag fick den "snygga" frisyren.

När jag var det liten så var det oftast mormor som klippte mig. Jag tror att jag var sex år när jag första gången var till en riktig frisör och klippte av det långa håret. Men det här var förstås tidigare. Mormor placerade mig sittande på köksbordets kortsida. Och här kommer det lustiga. För att få luggen rak tog mormor en penna och drog ett rakt streck över pannan. Sedan var det bara att klippa efter strecket. Visst blev det rakt, det kan inte förnekas, men kanske inte världens mest flottaste frisyr. Men när man var fem år så brydde man sig inte om att trendiga frisyrer. Jag visste antagligen inte ens vad trendigt var för något. Annat lär det väl vara idag. Ungarna tycks bli vuxna så fort de är födda och hänger med på alla trender. Kanske är det ok men visst fick vi vara barn längre än dagens unga får. Vi fick leka och ha det roligt och inte bekymra oss om omvärldens krav på utseende. Nu inser jag hur gammal jag faktiskt är, "det var bättre förr"-historier är väl typiska ålderstecken :)