Veronicas funderingar

kan man ju iaf hoppas. Mörka moln har legat tungt över Sundsvall ikväll och en och annan regndroppe har det nog fallit. Har ni tänkt på vad gott ett vårregn faktiskt kan lukta. När de första dropparna möter marken uppstår en underbar doft. Men efter att det har regnat en hel sommar är man inte riktigt lika förtjust i regnet ska erkännas. Men nu ska vi väl ändå inte tro det värsta om den nalkande sommaren. Låt oss alla tro att just den här sommaren kommer solen att stråla så där underbart som vi har längtat efter hela den långa, kalla, mörka och j... vintern. Men låt oss nu helt och hållet glömma den förhatliga vintern. Det man inte kan se finns inte... aldrig någonsin, eller hur :)

I dag har stor tid tillbringats i tvättstugan. Kanske inte den allra roligaste uppgiften men den måste förstås göras. Kejsarens nya kläder är liksom inte att föredra. Någon nudist kommer jag definitivt aldrig att bli. Så därför är det väl bäst att tvätta lite sådär emellanåt när klädförrådet börjar drastiskt sina. Troy har haft en ovanligt "mammig" (eller är det "mattig") idag. Han skällde hela tiden jag var i tvättstugan och skällde också hela tiden när han senare fick vänta en liten stund i bilen. Fullt så här jobbig har han inte varit på länge. Men tack och lov har det varit ganska ok ute. Jag har faktiskt fått tyst på Troy när vi träffat hundar och det är verkligen en stor framgång. Ett stor tack till Marie och hennes hundfostringshjälp.

Jag fick också en god nyhet som underlättar veckan oerhört mycket. Tentaresultatet för Masskommunikationskursen var klart. Efter beskedet hade kommit att resultatet kunde hämtas hos Kerstin på institutionen började jag oroa mig. Jag ville verkligen inte göra omtentan nu på fredag. Det kändes jobbigt att åka till skolan och jag sköt på det in i det längsta men jag var ju tvungen. Det var enda chansen att få reda på om man klarat tentan före omtentamenstillfället. Ni kan kanske förstå min glädje när jag fick tentan i handen och såg ett B uppe i det högra hörnet. "Tack och lov!" blev min spontana reaktion. Kerstin verkade ha svårt att förstå min oro eftersom jag hon tyckte att jag hittills alltid har haft bra resultat. Och det får jag väl medge, ett A och två B är inte allt för pjokigt. Framför allt inte för en stackare som jag som alltid bara hade knappt godkänt på tentorna och fick skriva om åtskilliga när jag pluggade på 90-talet. Men oroar mig för resultatet , det tycks jag alltid göra. Men superglad blev jag förstås :). Glädjen avtog dock något när jag såg att jag var bara en ynka liten poäng från ett A. Lite trist faktiskt, särskilt som det är andra gången på rad som detta händer. Men ett B är ju också jättebra och om jag tänker på att jag i morse hade varit nöjd med E bara jag slapp omtenta så var det här ju rena jackpot! Så det är så jag nu tvingar min hjärna att tänka :)

I morgon väntar åter en tur till Indal för träning av Troy och mig med Marie och hennes hundar Tessie och Tekla. Jag hoppas förstås på framsteg. Tänk positivt :)