Veronicas funderingar

Idag har jag varit hundvakt. Troy har haft besök av sin kära far. För att roa hundarna (och för att trötta ut dem) stoppade jag in dem i bilen och drog i väg till stugan. Jag hade väntat mig mycket snö, men inte i dessa mängder. För att ta mig fram till stugan var jag tvungen att ta mig över en stor snövall som plogbilen kört upp. Väl upp tog jag ett steg framåt, och... sjönk som en sten genom snön upp till låret. Där satt jag fast i snön medan Troy försökte anfalla Viggo och Viggo vägrade röra på sig. Ett drömläge, verkligen. Jag kände paniken komma krypande men lyckades lugna mig så att jag fick loss benet. Sedan kröp jag fram till grundare snö. Våren var är du någonstans? Snälla vår vrid upp tempot ett par snäpp så vi blir av med snön.

Hundarna verkade dock trivas med snön och jag fick en massa fina foton på gullpojkarna. Jag lovar att visa några i morgon.

Nu tror jag faktiskt jag ska krypa upp i sängen, känner mig faktiskt jättetrött. Jag tror jag ska ägna mig åt en av mina hemligheter. Inte så hemlig faktiskt men ganska barnslig och töntig antar jag. Här kommer bekännelsen. Jag är jätteförtjust i Kalle Anka, som serie förstås. Ända sedan barnsben har Kalle varit nummer ett och till skillnad från många andra har jag inte växt i från det. Kalle Anka rules! Jag läser mina gamla godingar sedan barnsben om och om igen. Och ibland, ganska sällan faktiskt, kan jag köpa hem en ny och då är lyckan gjord :). Nu väntar faktiskt en nyinköpt Kalle Anka pocket, himmelriket är nära :). Tja kanske tycker ni att jag är allt för barnslig men vet ni vad? Det bryr inte jag mig inte i så länge jag får läsa Kalle Anka. Och är det inte så att man ska bevara barnasinnet ;)