Veronicas funderingar

måste jag nog erkänna att jag är. Jag råkar ofta ut för saker och ting och ibland bara för att min nyfikenhet får mig att vilja testa om något går, som t ex när jag försökte stoppa en elvisp genom att hålla fast själva vispen med handen. Om ni undrar så kan jag meddela att det går inte så pröva inte själva, inslingrande fingrar i en visp är långt ifrån en behaglig känsla. Men nu har jag alltså ställt till det igen och nu var det faktiskt en ren och skär olycka. Nåja, nästan iaf.

I lördags när jag klev på trappan in till stugan lossnade den från väggen, lossnade och jag föll ner. Men det var i och för sig inget farligt för jag var faktiskt beredd på det eftersom jag under dagen hade observerat att just detta var på väg att hända. Så det är inte där min otur kommer in. Efter att tillbringat kvällen i trevligt sällskap med släkten och ätandes en massa gott, kusin K fyllde 20 år, kom vi hem och jag tog mig in i huset på den trasiga trappan utan problem. Men problem blev det när Troy och jag skulle dra oss tillbaka till vårt lilla hus och jag öppnade dörren ut och hade förstås helt och hållet glömt bort den trasiga trappan. Kan ni gissa vad som hände? Japp, helt rätt, jag föll som en fura. Och låt mig säga så här, jag var helt säker på att jag hade brutit båda mina fötter. En tanke på hur jag skulle ta mig upp för de tre trapporna upp till min lägenhet med dubbelt benbrott flög igenom mitt huvud. Varför finns det ingen hiss??? Men trots yrsel och illamående så tycks jag iaf ha klarat mig från benbrott, tack och lov får jag väl ändå lov att säga. Visst, jag har jätteont i fötterna, främst den högra, men jag kan ändå ta mig fram för egen maskin, om än ganska knaggligt. Frågan är dock bara om jag måste dras med denna värk hela sommaren eller om det är något som ganska snart ger med sig. Hoppas kan man ju iaf :). Och för er som undrar, nej det var ingen alkoholrelaterad olycka, för jag var absolut spiknykter.