Att våga
Jag vet att jag låter tjatig och bara upprepar mig, men jag måste. Idag är det bara fyra dagar kvar att jobba, varav två halvdagar går bort för studier. Man ska väl inte bli glad när man står utan jobb men det är jag. Fast det är ju inte så att jag är arbetslös. Jag studerar ju på heltid och förutom denna termin har jag planer på att studera ett år till. Om nu inte drömjobbet dyker upp förstås. I det läget blir det med största sannolikhet good bye till studierna. Men vad drömjobbet är vet jag faktiskt inte. Jag får väl gå på magkänslan som jag alltid gör, iaf har jag gjort det vid de beslut som jag är mest nöjd med i livet.
I eftermiddag var det föreläsning som gällde. Dagens tema var kommunikation mellan människor. Ett jätteintressant ämne som jag måste erkänna tilltalar mig mycket mer än jag någonsin trott. Idag känns som om jag kanske träffat rätt denna gång. Man kan ju iaf alltid hoppas, eller hur? Men vad som egentligen förvånar mig mest är jag för ovanlighetens skull öppnar käften under föreläsningen. Ni som känner mig, och framför allt ni som läste ekonomi med mig, vet att jag aldrig varit så där jätteförtjust att diskutera i grupp och jag har aldrig trivts framför en grupp människor. Jag har alltid varit för blyg och osäker på min kompetens för att våga säga vad jag tror eller vet. Men nu verka det som det har förändrats. Äntligen vågar jag säga min mening och kommentera läraren (inte på negativt sätt, det har inte behövts ännu :)) och det är en så otroligt härlig känsla. Jag är ju egentligen ingen tyst person, snarare tvärtom, och äntligen tycks det som om min privata person och min offentliga person har slagits samman till en tuffare person än tidigare. Och nej, jag lider inte av personlighetsdelning :). Fortfarande blir jag dock förvånad när jag hör min egen röst kommentera något, det är som om munnen är mer snabbtänkt än hjärnan. Som tur är käften inte helt dum heller. Är det är här ett tecken på att jag äntligen blivit vuxen? Att jag vet att jag är smart (iaf inte dummare än de flesta) och att jag kan förmedla det? Kanske har de år som förflytit sedan jag pluggade ekonomi faktiskt fått mig att mogna (läs inte åldras)? Erfarenhet skadar tydligen aldrig. Och glad är väl jag för det. Tänk att jag vågar :)
I eftermiddag var det föreläsning som gällde. Dagens tema var kommunikation mellan människor. Ett jätteintressant ämne som jag måste erkänna tilltalar mig mycket mer än jag någonsin trott. Idag känns som om jag kanske träffat rätt denna gång. Man kan ju iaf alltid hoppas, eller hur? Men vad som egentligen förvånar mig mest är jag för ovanlighetens skull öppnar käften under föreläsningen. Ni som känner mig, och framför allt ni som läste ekonomi med mig, vet att jag aldrig varit så där jätteförtjust att diskutera i grupp och jag har aldrig trivts framför en grupp människor. Jag har alltid varit för blyg och osäker på min kompetens för att våga säga vad jag tror eller vet. Men nu verka det som det har förändrats. Äntligen vågar jag säga min mening och kommentera läraren (inte på negativt sätt, det har inte behövts ännu :)) och det är en så otroligt härlig känsla. Jag är ju egentligen ingen tyst person, snarare tvärtom, och äntligen tycks det som om min privata person och min offentliga person har slagits samman till en tuffare person än tidigare. Och nej, jag lider inte av personlighetsdelning :). Fortfarande blir jag dock förvånad när jag hör min egen röst kommentera något, det är som om munnen är mer snabbtänkt än hjärnan. Som tur är käften inte helt dum heller. Är det är här ett tecken på att jag äntligen blivit vuxen? Att jag vet att jag är smart (iaf inte dummare än de flesta) och att jag kan förmedla det? Kanske har de år som förflytit sedan jag pluggade ekonomi faktiskt fått mig att mogna (läs inte åldras)? Erfarenhet skadar tydligen aldrig. Och glad är väl jag för det. Tänk att jag vågar :)
Kommentarer
Trackback
