Hur känns det egentligen?
Idag har så har det äntligen hänt, USA har en ny president. Barack Obama har svurit presidenteden. Om än lite knaggligt till en början men president och världens mäktigaste man är han iaf. Jag undrar om det var insikten om vad som väntar honom som fick honom att stappla något över de första orden i presidenteden? Vad tänker man på när man står där uppe på podiet beredd att säga dessa högtidliga ord? Undrar om Barack kunde sova gott i natt eller om han, som många av oss vanliga dödliga när vi stor inför något viktigt, grubblade genom nattens timmar och såg framför sig i huvudet hur dagen skulle förlöpa? Låg han kanske där i sängen och övade på den så viktiga eden och var hypernervös om han skulle få till den rätt. Tja, det vet ingen annan än Barack själv och möjligen hans fru Michelle. Helt omöjligt är det förstås inte. Barack Obama är bara en vanlig människa han också, med enda undantaget att han sedan några timmar har nått så långt man kan och blivit världens mäktigaste man.
Man kan också fråga sig hur Obamas föregångare känner sig idag? George W Bush är inte längre världens mäktigaste man. Han är nu förpassad till att vara ett ex, Amerikas Förenta Staters ex. USA har ett antal nu levande ex och George W Bush kliver nu in i den skaran. Vilka tankar rör sig i hans huvud en stund som den här? Är han nöjd med det som han åstadkommit under sina åtta år och två ämbetsperioder? Kan han bortse från all denna massiva kritik, både inhemsk och utländsk, som ständigt måste nå hans öron? Funderar han över vilka ord som kommer beskriva honom i historieböckerna. Ja, det tror jag nog han gör. Även om han säkert är nöjd med många av sina beslut så kan väl inte all denna kritik inte påverka honom. Jag har svårt att tro att någon skulle kunna stänga allt ute och inte fundera över om man kanske kunde ha gjort saker och ting annorlunda. Det är faktiskt så att George W Bush bara är en vanlig människa han också, även om många gärna vill se honom som djävulen själv. Kanske var det så att Bush kände sig nöjd och belåten när han klev ombord på den helikopter som skulle ta honom till ranchen i Texas. Kanske fanns det en känsla av "äntligen bort från Washington" när helikoptern lyft allt eftersom och han såg Barack och Michelle Obama vinka adjö långt där ner på marken.
Jag befann mig i bilen när Barack Obama svor presidenteden och jag lyssnade därför på eden och hans tal därefter på radion. Och jag måste erkänna en sak, när jag hörde honom svära eden så blev jag så rörd att tårarna började spricka fram i ögonvråna. Kanske låter det fånigt för många. Men jag kunde helt enkelt inte hjälpa det. Jag smittades av det amerikanska folkets glädje och förväntningar på förändring. Och det är väl knappast något större fel i det.
Man kan också fråga sig hur Obamas föregångare känner sig idag? George W Bush är inte längre världens mäktigaste man. Han är nu förpassad till att vara ett ex, Amerikas Förenta Staters ex. USA har ett antal nu levande ex och George W Bush kliver nu in i den skaran. Vilka tankar rör sig i hans huvud en stund som den här? Är han nöjd med det som han åstadkommit under sina åtta år och två ämbetsperioder? Kan han bortse från all denna massiva kritik, både inhemsk och utländsk, som ständigt måste nå hans öron? Funderar han över vilka ord som kommer beskriva honom i historieböckerna. Ja, det tror jag nog han gör. Även om han säkert är nöjd med många av sina beslut så kan väl inte all denna kritik inte påverka honom. Jag har svårt att tro att någon skulle kunna stänga allt ute och inte fundera över om man kanske kunde ha gjort saker och ting annorlunda. Det är faktiskt så att George W Bush bara är en vanlig människa han också, även om många gärna vill se honom som djävulen själv. Kanske var det så att Bush kände sig nöjd och belåten när han klev ombord på den helikopter som skulle ta honom till ranchen i Texas. Kanske fanns det en känsla av "äntligen bort från Washington" när helikoptern lyft allt eftersom och han såg Barack och Michelle Obama vinka adjö långt där ner på marken.
Jag befann mig i bilen när Barack Obama svor presidenteden och jag lyssnade därför på eden och hans tal därefter på radion. Och jag måste erkänna en sak, när jag hörde honom svära eden så blev jag så rörd att tårarna började spricka fram i ögonvråna. Kanske låter det fånigt för många. Men jag kunde helt enkelt inte hjälpa det. Jag smittades av det amerikanska folkets glädje och förväntningar på förändring. Och det är väl knappast något större fel i det.
Kommentarer
Trackback
