Veronicas funderingar

Idag var den så äntligen här, den sista dagen på mitt gamla liv. Som jag har längtat och så till sist så var det faktiskt dags. Efter en förmiddag med bibliotekskunskap som tema åkte jag till jobbet för min allra sista arbetsdag. Vid fikat på eftermiddagen dök alla min närmaste kollegor upp från det andra kontoret och jag avtackades med tårta. Och det blev en massa kramar till avsked förstås. Och det utan minsta lilla tår, trots att det är ett gäng med absolut härliga människor som jag helt säkert kommer att sakna. Men när jag till sist skulle säga hej då till min allra närmaste kollega Marianne kunde jag omöjligt hålla tårarna borta. Vi har jobbat ihop så länge nu och fikat och lunchat ihop dagligen med aldrig sinande källor av diskussionsämnen. Jag blir nästan tårögd här och nu när jag tänker på det. Trots att vi inte längre jobbar ihop hoppas jag att vi kan hålla kontakten.

När jag satt i bilen för åka hem och såg kontorsbyggnaden i backspegeln krympa allt eftersom avståndet ökade blev jag återigen ledsen och sorgsen. Det är över nu och trots att jag valt att gå vidare och är fortfarande nöjd med det beslutet så kan jag inte låta bli att se tillbaka med viss saknad. Åtta år av mitt liv har jag tillbringat på denna arbetsplats och även om jag inte känt mig så nöjd den sista tiden så har dessa år varit oerhört lärorika. Jag började som en novis inom redovisning och för att nu trots allt känna mig som en kompetent ekonom. Tack för de här åren. Tack för kunskapen och erfarenheten. Tack för vännerna. Dags att se framåt.