Veronicas funderingar

Avresa

Tänkte att jag skulle berätta för er hur min veckolånga semester på en grekisk ö var. Den grekiska ön var Kefalonia, belägen utanför Greklands västkust och den största av de Joniska öarna. Som extra "knorr" på min resa kan jag också meddela att jag reste helt ensam. Ensam och ensam, det var ju inte så att jag var den enda turisten på detta charterturisternas semesterparadis. Nej, vad jag menade var att jag valde att åka utan ressällskap. Och detta var första charterresan utan sällskap för min del (för att vara ärlig var det faktiskt bara den andra charterresan överhuvudtaget i mitt liv, och den senaste var för 15 år sedan). Så viss oro över hur jag skulle klara mig ensam en vecka fanns förstås dagarna innan avfärd men samtidigt så visste jag att jag vanligtvis inte har några större problem med att vara ensam, även om det många gånger är betydligt trevligare om man är två eller flera.

Så måndag sen kväll lastade jag in allt mitt bagage i bilen och började färden ner mot Arlanda där flyget till Kefalonia skulle avgå 05.05 på tisdag morgon. Bilturen gick bra och jag hade absolut inga problem med att hålla mig vaken, det var säkerligen längtan och nyfikenheten på det slutliga resmålet som höll mig igång de 35 milen ner. Bilen lämnades på Benstockens långtidsparkering och där mötte jag ett flertal medresenärer visade sig senare. Incheckningen gick toppen och jag tänkte att "nu är jag äntligen på väg". Men... man ska aldrig ta ut något i förskott, givetvis blev planet försenat ett par timmar. Och allt pga den krock med en fågel som planet varit inblandad i under inflygningen till Arlanda. Hur det gick för den stackars fågeln förtäljer dock inte historien. Men till sist kom vi iaf iväg och pga av fågelincidenten fick vi ett större plan så för ovanlighetens skulle satt jag oerhört bekvämt med mina långa ben och det är jag extra tacksam för. Flygningen gick bra och jag tror vi kunde köra in lite tid.

Väl framme på Kefalonia fick jag känna av värmen så fort jag klev av planet. Och även om jag mentalt försökt förbereda mig för värmen så blev det en smärre chock. För mycket kläder och bagage att bära gjorde att värmen nära knäckte mig innan jag kunde acklamatisera mig. Och inte blev det bättre av trängsel runt bagagebandet. Men till sist satt jag iaf i en härligt sval luftkonditionerad buss på väg mot resan slutmål, Skala.

 
Skalas huvudgata

Skala

Skala är en liten by som vinterhalvåret har en befolkning på runt 50 personer för att under turistsäsongen nå upp till hela 5000. Längs huvudgatan i Skala trängs hotell, tavernor, super markets (mataffärer som för mig inte lever upp till sina namn, kvartersbutik vore kanske lämpligare) och små turistshoppar (men någon större shoppingmöjlighet finns det dock inte). Det bör sägas att det är en mycket charmig by och gata med många bra restauranger, framförallt Mi Abeli (deras souvlaki greca var helt underbar). Som lite kuriosa måste jag nämna elstolparna som fanns i Skala. Stora, höga stolpar som fick mig att känna att jag tagit ett 50-årigt stort steg tillbaka till 50-talet. Knappast något man ser här hemmavid. Och när man gick inunder dem hörde man bara elektriciteten spraka. Nästan lite läskigt. Kolla in bilden lite längre ner.

Skala byggdes upp igen 1956 efter den stora jordbävningen 12 augusti 1953 som förstörde hela Kefalonia med undantag av byn Fiskardo. När Skala byggdes upp flyttades byn ner till havet. Tidigare var byn belägen högre upp för att undkomma den tidens härjningar av pirater odyl. Namnet Skala kommer från det grekiska ordet för trappa för i den ursprungliga byn så såg det ut som om husen var steg i en trappa.


Skalas tre km långa strand

Skala har en helt underbar strand, tre km lång har jag hört. Solstolar och parasoll i alla de färger står i vacker parad längs hela den långa stranden. För de som inte vill kosta på sex euro per dag för två solstolar, parasoll och litet bord finns gott om plats att breda ut sin handduk i den varma sanden. Men jag rekommenderar en plats under parasoll, solen blir verkligen het. Stora delar av stranden är sandstrand men det finns ett stort men. För att ta sig ner till vattnet måste man ta sig över en "barriär" av småsten. I och för sig ganska små, runda och mjuka stenar men oj vad ont det gör i fötterna, framför allt när solen står som högst på himlen och de uppvärmda stenarna bränner som små eldklot under fotsulorna. Efter att ha studerat mina grannar på stranden insåg jag att jag borde göra vad de gjorde, bada i badskor. Så det blev bara att införskaffa sådana, som tur inte så dyra, i en av turistshopparna i byn och vips så kändes det mycket bättre i fossingarna. Men vad gäller havet kan jag bara säga en endaste sak: "helt fantastiskt underbart!". Jag trodde innan jag åkte att jag inte skulle vara sådär jätteangelägen att bada, mer för att kyla av mig när det blev för varmt på stranden. Men tänk vad jag hade fel!!! Jag ville vara i vattnet hela tiden, tror jag badade mer än alla ungar på stranden. Vatten var underbart varmt, klart och salt så jag flöt riktigt bra. Att bara ligga och flyta och följa vågorna under solens stekande hetta var... ja, vad ska jag säga... helt obeskrivligt. Jag längtar tillbaka varenda ynka minut. Jag har blivit en vattenmänniska istället för som tidigare landkrabba.


Elstolpe i Skala

Boende

Jag skulle bo på hotellet Mi Abeli, enligt Fritidsresor ett två-stjärnigt hotell så en viss oro fanns att det skulle vara något "skit-ställe". Men jag måste säga att jag var riktigt nöjd. Rummet var ganska litet så om man hade varit två som tänkt så hade man nog levt lite väl upp i varandra. Det fanns inte mycket svängrum. Men för en ensamresenär som jag var det bara toppen. En underbar balkong där man kunde ana havet mellan trädstammar och där jag tillbringade mycket tid läsande pocketböcker under de svarta men underbart varma kvällarna. Rummet kändes rent och inte enda kackerlacka såg jag, tack och lov. Däremot fick jag besök en kväll på min balkong av en inte allt för välkommen gäst. Jag bodde högst upp och hade inget tak på balkongen, men det stack ut en liten del av taket över balkongen. Där satt jag i godan ro med en  uppfriskande drink framför mig och en spännande bok i mina händer när jag av en slump råkade lyfta blicken. Där, snett ovanför mig, satt en vit, kanske 10 cm lång, ödla. Den var svår att upptäcka på den vita ytan, men tyvärr gjorde jag det. Jag försökte härda ut och inte låtsas om den (ödlan verkade köra samma taktik mot mig förresten) men till sist blev det bara för mycket och jag skyndade mig in. Hela den natten var jag livrädd att ödlan följt med mig in och skulle ramla ner i sängen under natten. Lyckligtvis hände inte det.


Skalas strand efter en dag av regn och åska

Strandpromenad

Det blev två och en halv dag på stranden för mig, tisdag efter ankomst och onsdag och torsdag. Enligt plan skulle måndagen, dvs dagen innan avresa, ha tillbringats från tidig morgon till solen gick ner på stranden med en massa bad och soldyrkande. Men, tyvärr kände inte naturkraftens moder, eller om det nu är fader, till mina planer så måndagen blev aningens tråkig. Från tidig morgon till ganska sen eftermiddag den dagen så regnade och åskade det i stort sett hela tiden. Alltså blev det ingen finputsning på solbrännan den dagen. Istället blev det ännu ett springande och shoppande i Skalas små butiker. Och en massa läsande förstås. När dock regnet började avta på eftermiddagen vågade jag mig ut för en liten fototur på stranden. Jag var ganska ensam på stranden och det var en ovanlig men ganska skön känsla. Jag slog mig ner på en av alla dessa tomma strandstolar och tittade ut över havet och såg hur vågorna kämpande slog mot stranden. Faktiskt en oerhört avkopplande känsla, framför allt för någon som mig som verkligen kan sitta och titta på havet hur länge som helst, drömmande mig bort.


Öde strand i Skala

Jag vandrade också efter Skalas långa strand, mötte en och annan medflanör. Det var ytterst få som vågat sig ner i vattnet för ett bad. Det kändes inte riktigt lockande med ett bad, även om solen försökte tränga sig igenom de tjocka ovädersmolnen. Men vinden var kanske i starkaste laget, håret stod på skaft när jag vandrade efter stranden bort från Skala. Jag plockade stenar och förundrades över hur tidens tand och vattnets vågor har gjort dem så utsökt vackra. 




Dagsutflykter med researrangörerna

I tron att jag var en riktig badkruka och inte skulle stå ut så länge i solen på stranden bokade jag tre resar (ja, ni läste rätt, tre stycken resor på bara en semestervecka) som Fritidsresor (eller var det egentligen Tui?) arrangerade. Med facit i hand kan jag kanske tycka att det blev lite väl mycket resor och lite väl lite strand men jag ska trots allt inte klaga. Resorna var både roliga, intressanta och så gav det tid till dopp trots allt. 

Ithaka
På fredagen var det dags för resa nummer ett. Redan så tidigt som 07.40 kom bussen för att hämta på torget i Skala (alldeles i närheten av hotellet) och därefter plockade vi upp folk på hotellen utanför byn. Till största delen bestod mina medresenärer av britter (överhuvudtaget kändes det som en invasion av just britter på hela Kefalonia, de tycktes vara överallt och tyvärr, många rökande, usch). Bussturen gick genom Poros (därifrån färjor till fastlandet gick), upp genom bergen och till dess slutmål, Agia Efimia, därifrån båt sedan avgick för att nå Ithaka.


Agia Efimia

Båten fylldes snabbt på med folk från de ankommande bussarna. Och nu var det inte längre bara jag och britterna utan man kunde höra de skandinaviska språken, finska, holländska och givetvis grekiska. Guiderna pratade engelska, och glad över det var förstås jag. Hade de pratat danska hade jag inte förstått många ord. Tyvärr var det ganska svårt att förstå vad de sa trots engelska, var och vartannat ord försvann i ljuden från båtens motor. Båten bestod av tre däck. På däck ett fanns en salong där man inte fick gå in efter bad, däck två hade cafetera och platser under tak och så var det förstås soldäck där jag givetvis placerade mig. Man kan ju inte missa solen bara för att man är på utflykt. Hittade en riktigt bra plats som jag lyckades "paxa" hela dagen. Utsikten från båten var bedårande, blått vatten vart en man såg och strandkanter täckta av, inte allt för inbjudande (iaf för solbad), klippor (kan det vara kalkstensklippor?).




Efter ett tag nådde vi vårt första stopp. En liten gullig by med ett antal turistshoppar och några tavernor. Byn var så oerhört charmig och kändes oförstörd av turister. Den fick mig faktiskt att tänka på filmen Mamma Mia, som den plats där den spelades in. Vi fick väl ca 40 minuter att vandra runt där. Jag köpte ett halsband och lite vatten (en jättevarm dag ska ni veta) och traskade fotograferande runt i byn och bara njöt. Tyvärr uppfattade jag aldrig vad byn hette men den låg iaf på Ithaka.



Efter besöket i den lilla byn styrde vi nu mot vårt första badstopp. Det kändes verkligen efterlängtat i den heta solen. Vi kom fram till en vik som var alldeles, alldeles underbar. Turkosgrönt vatten som man såg rakt igenom och en lång härlig strand. Även andra båtar hade hittat till denna oas. Vi hoppade i från båten och fick väl bada i kanske 20 minuter innan det var dags att kliva upp och för avfärd. Vattnet var iaf absolut underbart och minnet av denna badtur ska jag plocka fram när stormarna viner i vinter. På tal om vinter så vet jag nu vad jultomten gör under de månader han inte jobbar. Han tillbringar sin semester i denna underbara vik. När vi lämnade viken såg jag en man med stort vitt skägg och badbyxor traska runt på stranden, tomten upp i dagen. Men Rudolf med röda mulen måste han ha gömt väl.


Badstopp nr 1

Efter ytterligare en stund på båten nådde vi till sist resans slutmål, Vathi. Vathi är Ithakas huvudstad och stan är uppbyggd som en amfiteater kring Greklands största naturliga hamn. Ithaka är för övrig känd sedan länge tillbaka. Homeros 2700 år gamla epos Odysseen handlar om de äventyr som hjältekungen Odysseus stöter på under sin tio år långa seglats tillbaka till sin hemö Ithaka efter det trojanska kriget. I Vathi fick vi två timmar som skulle räcka till lunch, sightseeing och ev shopping. Jag satsade på lunch först och efter lite funderingar slog jag till på Moussaka. Egentligen kan jag inte påstå att jag är så där jätteförtjust i denna maträtt men jag tänkte "when i Greece...". Men döm av min förvåning, det var jättegott, faktiskt den godaste moussaka jag någonsin ätit. Mätt (kanske lite för mätt) och belåten "sightseeade", shoppade och fotade jag innan det var dags för avfärd. Lärde mig också en liten läxa. Häng inte handduken på tork över en båts reling, den blåser bort.











Så började seglatsen tillbaka mot Agia Efimia. Det var bara att njuta av det vackra scenariet runt båten.


En liten kyrka eller kapell strax utanför Vathi

Nu var det dags för dagens badstopp nummer två. Denna gång i en annan liten underbar vik, men utan tomte. Istället fick jag se en stor segelbåt (någon sa att det var en tiopersonersbåt) med svensk flagga. Tänka sig, svenskar som seglar på dessa breddgrader. Det skulle jag också vilja göra, det ser så härligt ut. När jag blivit mångmiljonär på Lotto ska jag också köpa en sådan båt.




Kryssning Onassis
På lördag var det så dags för utflykt nr två. Lite trött och seg efter fredagens utflykt måste jag nog erkänna att jag var. Men det var bara att bita ihop och klistra på ett leende. Utflykten var betald så det var bara och se till att det blev kul. Avfärd var vid samma tid som på fredagen och återigen plockade vi upp en massa britter, men också några skandinaver, bl a ett trevligt äldre par från Kristiansand i Norge som jag kom att prata med ganska mycket under dagen. Precis som dagen innan så blev det buss till Agia Efimia där båten väntade (en annan än på fredagen). Återigen tog jag plats på soldäck, det gäller att få valuta för varenda öre man satsat på resan. Vårt första stopp på turen blev en grotta. I den här grottan gömde sig en grekisk utbåt under andra världskriget. Härifrån utgick den sedan för att sänka tyska och italienska båtar. Och det lyckades kaptenen och besättningen bra med. Under hela kriget lyckades aldrig fienderna hitta ubåten pga denna grotta. Vår båt seglade så långt som möjligt in i grottan med fören för att vi skulle kunna se. Idag skulle nog ingen ubåt kunna gömma sig i grottan. Efter jordbävningen 1953 rasad grottan delvis in och blev mindre.



Vi seglade vidare mot nya resmål. Nu väntade Onassis privata ö Skorpios. Vi hade tidigare fått höra om Onassis framgångar och livsöden och jag kan bara konstatera en sak, pengar gör en inte lycklig. Fast å andra sidan är jag nog hellre olycklig och rik än olycklig och fattig. Vi fick inte gå i land på Skorpios så vi seglade runt ön för att kunna se så mycket som möjligt.


Skorpios

Kryssningen hade däremot fått tillåtelse att lägga till i en vik på Skorpios för ett badstopp så det gjorde vi. Ett lika härligt badstopp som de på fredagen ska ni veta. Strax bredvid där vi bade låg en stor yacht (vad heter det på svensk?). Den tillhörde förstås Onassis (eller arvingarna), var tre våningar hög, jättestor och plats för en helikopter. Precis vad alla fattiga ekonomer drömmer om.


Onassis yacht

Efter Skorpios var det inte långt till Lefkas och hamnstaden Nydri. Där hade jag faktiskt varit tidigare, för 15 år sedan med min barndomskompis Anki så det kändes lite spännande att se det igen. Återigen hade vi två timmar på oss för lunch, sightseeing och shopping. Jag lunchade tllsammans med det norska paret som jag nämnde tidigare. Hon och jag beställde in grekisk sallad medan han valde moussaka. Men denna lunch fick vi vänta på i evigheter. Vi såg att de som kom efter oss fick maten tidigare och när vi frågade fick vi höra "den är på väg". Efter över en timmes väntan fick vi till slut maten. Den grekiska salladen var förstås jättegod (nu blir det grekisk sallad här hemma jämt) men så mycket tid för igenkännande i Nydri blev det förstås inte, tyvärr.


Nydri, Lefkas



Nydri, Lefkas



Onassis i Nydri, Lefkas

Så var det dags att styra kosan tillbaka till Agia Efimia. Båtturen tillbaka var lång men man kan alltid njuta av sol, värme och utsikten. Och så kunde man studera sina medpassagerare. Särskilt en kille var extra kul att betrakta. Han stod längst fram i fören och spejade ut över havet. Han hade antagligen valt denna plats med tanke på att kunna fotografera den vackra omgivningen. Men jag misstänker att det inte blev så där särskilt många av den typen av foton. Han verkade istället vara mest intresserad av att fota sig själv. Hela tiden lyfte han kameran mot sitt ansikte och knäppte med kameran. T o m när han skulle fotografera sin fru tappade han fokus och fotade sig själv i stället. Hon såg väldigt sur och irriterad ut då och man kan kanske liksom förstå henne, eller hur? Han skulle kanske istället ha struntat i allt vad porträttfotografering heter och istället fotat alla dessa segelbåtar i närheten runt Lefkas. Vid ett tillfälle räknade jag hur många segelbåtar jag såg i mitt synfält och kom fram till hela 30 stycken, och antagligen hade jag missat någon då också.



Upptäck Kefalonia
Så var det söndag och hemresan började närma sig men jag gjorde tappra försök att skjuta på de tankarna. Det var dags för den tredje och sista utflykten. Denna gång skulle turen gå med buss runt Kefalonia. Något senare än dagarna innan blev jag återigen hämtad av bussen. Denna gång var vi utlovad en skandinavisk guide. Jag höll förstås tummarna för att det skulle vara en svensk eller åtminstone norsk guide, men givetvis var det en dansk. Hon försökte prata sakta så vi skulle förstå men jag måste erkänna att emellanåt förstod jag inte mer än kanske vart tredje ord. Lite synd alltså. På den här bussturen kom jag att lära känna medresenärerna bättre än på de tidigare utflykterna. Antingen så var det trevligare människor med eller så var det för att det var skandinaver och vi kanske kände oss mer besläktade med varandra än vad man gjorde med britterna. Vem vet? Jag gissar iaf på det sista. Efter att kört från Skala till Kefalonias huvudort Argostoli och sedan genom bergen kom vi fram till resmål nr ett, Drogarati grottan. Vi gick 160 steg nerför en trappa innan vi nådde grottan. Den här grottan räknas som en av de finaste och största i Grekland. Det ges också konserter i grottan. Genom tusentals år har stalaktiter och stalagmiter växt fram i grottan. Jag måste säga att det var en mäktig syn. Lite fundersam var jag iaf, tänk om det blev en jordbävning under tiden man befann sig där nere. Men i och för sig har ju grottan överlevt många jordbävningar under de tusentals år den existerat.


Drogarati Crave

Efter grottan styrde vi kossan mot Sami, en liten stad eller kanske by med hamn. Vi körde igenom Sami för att få se den plats där man spelade in filmen Kapten Corellis mandolin med Nicolas Cage och Penélope Cruz. Staden var avstängd i tre månader för att filmen skulle kunna spelas in. Jag har inte sett filmen men nu känner jag nästan att måste se den. Efter Sami åkte vi vidare till Lake Melissani. Lake Melissani är en grotta med en sjö i och grottan är delvis öppen så man kan se himlen. Grottan har förstås utforskats rejält genom åren och man har kunnat knyta den till kulten av guden Pan. Man har också hittat ett antal kvinnliga figurer här, nymfer. I grotten fick vi kliva i stora roddbåtar för en rundtur. Roddaren skulle guida oss i grottan men när han pratade tittade vi alla på varandra som stora frågetecken. Vi förstod inte mycket. Det gick inte ens att avgöra om han pratade engelska eller grekiska.



Efter båtturen styrde chauffören till Agia Efimia, mitt tredje besök där, men nu skulle jag iaf få chans att se lite mer av orten. Vi lunchade först, än en gång en alldeles ljuvlig grekisk sallad, och sedan dags för den sedvanliga shopping- och fototuren innan bussen skulle avgå igen.


Agia Efimia

Dags för nästa stopp på turen. Den här gången var det fotostopp ovanför Myrtos Beach som väntade. Den här stranden räknas som en av de allra bästa i Europa och är den mest fotograferade. Det var en otroligt mäktig syn måste jag säga, så vacker att det nästan gjorde ont. Man längtade efter att få bada där, men tyvärr blev det inte så. Bussen var för stor för att tas sig ner till stranden på de små slingrande vägarna. Men jag säger iaf en sak, återvänder jag till Kefalonia ska jag definitivt hyra bil och ta mig till denna paradisstrand (finns också en massa andra sevärdheter man missar med buss och som kräver en hyrbil).  


Myrtos Beach

Nu väntade den enda byn som överlevde den stora jordbävningen på Kefalonia 1953, Fiskardo. Denna fiskehamn ligger på Norra Kefalonia, inte så långt från Ithaka. En otroligt charmig by med en massa tavernor och små butiker längs efter hamnen. En stor yacht låg strax utanför och när jag gick på ett Supermarket för att köpa lite vatten mötte jag besättningen från båten i färd med att bunkra upp förnödenheter. Jag undrar vems båt det var? Den hette iaf KingFisher och hade brittisk flagga. Efter Fiskardo var det äntligen dags för dagens dopp och det skulle ske i byn Assos. Vägen till Assos var både underbar och otäck. Assos låg långt ner och bussen körde ner från bergen på smala och slingriga vägar. Jag måste säga en sak, busschaufförerna på Kefalonia är verkligen skickliga, jag skulle verkligen inte vilja göra om det. Assos var ännu en sådan där charmig lite by och badet var mer underbart än ni någonsin kan tänka er. Efter en varm dag med många stopp och långa stunder i bussen kändes det som man aldrig ville lämna vattnet.


Fiskardo


Fiskardo

Hemfärd

Halv sju på morgon för avfärd kom bussen och hämtade upp mig utanför hotellet. Jag kan inte påstå att jag var särskilt pigg och efter ett tag somnade jag och vaknade upp väl framme vid flygplatsen. Där klev en av Fritidsresors guider på och meddelade oss nyheter av det mindre välkomnade slaget. Flyget skulle bli försenat med två timmar. Istället för avgång 10.45 var vi inte i luften först strax efter kl 14. Väntan på flyget var oerhört påfrestande i det trånga och högljudda avgångshallen. Läste nästan en hel bok under väntetiden. Slutligen fick vi alltså gå på. Trots förseningen kände jag mig riktigt nöjd med flygplanet. Än en gång var ordinarie plan inne för reparation och vi fick åka med det större planet. Mina långa ben tackar särskilt mycket för det. Flygningen till Sverige gick bra och sedan var det buss till Benstockens parkering som gällde. Och där på parkeringen stod min älskade bil Snyggis snällt väntande på mig och den långa färden hemåt.

Veckan som helhet

Hur ska jag nu slutligen summera denna vecka? Låta mig använda några ord: underbart, avstressande, härlig värme, sol, strand, bad, sightseeing, shopping, nämde jag underbart? Jag har fakiskt haft en oerhört härlig vecka. Och det gick bra att resa ensam. Visst, jag medger att det fanns tillfällen när det inte var lika trevligt att vara ensam. Framför allt Skala vara en plats med nästan bara par och det kunde ibland kännas lite jobbigt. Paren var också så otroligt upp i varandra och hade inte ögon för några andra. Jag tror inte ens att det var många par som lärde känna andra par under vistelsen i Skala. Jag tyckte jag hade läst mig till att Skala skulle vara mer familjevänligt och tänkte att det skulle nog vara bättre för en ensamresenär, men det var faktiskt inte så särskilt många barnfamiljer i Skala. Men ni ska inte tro att jag satt och tyckte synd om mig själv. Långt därifrån. Jag vande mig att vara ensam och jag tror att min omgivning vande sig med att se mig ensam och faktiskt började öppna upp lite mot mig. Och en sak måste jag säga, i stort sett alla greker jag träffade, både på tavernor och i affärer, var jättetrevliga att prata med. Skulle jag då rekommendera någon att resa ensam. Javisst, fast det beror på hur man är som person. Man ska inte vara rädd att vara ensam och man ska inte vara rädd för att ta för sig. Är man inte det så är det ett helt ok sätt att resa på. Och inte att förglömma, det är nog det allra bästa sättet att koppla av på. Hjärnan töms från all stress och man ägnar sig åt en massa nyttig "soul searching".

Skulle jag då rekommendera Kefalonia? Helt klart, definitivt! Jag har inte mycket annat att jämföra med i charterklass än Lefkas för 15 år sedan, men jag tyckte att det var en helt underbar plats. Och Skala med sin tre km långa strand är helt enkelt gudomlig. Jag skulle jättegärna åka fler gånger, men då skulle jag nog skippa alla dessa arrangerade utflykter. Inte för att det var dåliga, snarare tvärtom. Men jag har ju sett dessa platser nu och det är lite kort om tid man stannar på vissa platser. Jag skulle vilja hyra bil och resa runt Kefalonia för egen maskin. Tänk så mycket man skulle kunna se då och så mycket man kunde fotografera, sådant jag såg från bussen och så gärna velat fota men inte hade minsta lilla chans till.

Slutligen kan jag bara säga en sak: Jag saknar Kefalonia, jag saknar solen och värmen, jag saknar havet och baden och jag saknar den härlig grekiska atmosfären. För varje sekund vill jag åka tillbaka. Jag ska försöka överleva den långa vintern med hjälp av minnena från Kefalonia och de över 700 bilder jag har tagit (med mer eller mindre god kvalitet).


Vatten, den bästa drycken under veckan i Grekland