Veronicas funderingar

ligger just nu i min soffa, vriden i en sovställning som är typisk för pumisar. Han är alldeles gudomlig. Kan inte förstå det, men nu är jag faktiskt hundägare. Jag har ansvaret över detta lilla bräckliga, men tuffa, liv. Hjälp, kommer jag att klara av det? Den frågan är det bara att bortse från nu, Troy är här och han har lagt sitt liv i min händer, inte för att han hade så stort val, men ändå.

Igår åkte alltså mamma och jag i väg till Kövra i Jämtland för att hämta Troy, eller som han heter enligt stamtavlan, Björne. Vägen dit var hal, snöig och många gånger var det snörök också så det tog längre tid än planerat. Väl framme hos uppfödaren Astrid fick vi träffa Troy igen. Han hämtades från "barnkammaren" och hade rött nagellack i örat så att han med säkerhet skulle kunna identifieras. Tänk om Troy av misstag hade hamnat någon annanstans. Efter att fika, information och köpet gjorts klart var det dags att bege sig hemåt på de vintriga och mörka vägarna. Och nu gällde det att köra ännu försiktigare, lasten i bilen var ju guld värd :). Jag körde och mamma fick äran att ta hand om Troy under hemfärden. Från början gnällde han och grät olyckligt men mamma lyckades trösta honom och ganska snart slickade han henne nyfiken i ansiktet. Acceptans över ödet var ett faktum. Resan hem gick bra. Han följde trafiken nyfiket och sov om vartannat. Väl i Sundsvall blev han väldigt storögd. Så mycket ljus hade han förstås aldrig sett. Vi lämnade av mamma på Södermalm och fortsatte genom stan till Haga, med vissa svårigheter att hålla Troy på plats i bilen.

Väl hemma var det dags att pröva halsband och koppel för första gången. Resultatet var väl så där och det var stört omöjligt att få honom in genom ytterdörren och upp för trapporna så var det bara att bära honom förstås. Väl inne i lägenheten började han genast att se sig nyfiket runt omkring och började sin upptäcktsfärd i sitt nya hem medan jag gjorde iordning hans mat.  Maten slukade han i ett enda litet smask. Han var nog hungrig för det blev ingen mat i bilen hem. Jag har fått lära mig att efter hunden ätit, sovit eller lekt ska man gå ut med den så det vara bara att koppla på honom igen och bära honom ut. Han var inte så där jätteförtjust i vara ute, han var ju inte van och så  var det ju riktigt kallt. Mest av allt vill han upp i famnen och hoppade mot min ben. Men trots allt, till min förvåning, uträttade han vissa behov och stolt var jag förstås att ha en sådan duktig hund. Men det lyckas inte alltid att hinna ut så det är tidningar på golvet som gäller. Han är jätteduktig att leta reda på tidningar (jag har plockat bort alla mattor så att de inte ska fresta honom) men är inte alla gånger så pricksäker, han kan stå med framtassarna på tidningen men baktassarna utanför och resultatet blir hälften på tidningen och hälften utanför. Så det blir bara till att torka. Jag får nog lov att skaffa hem någon bra handkräm för allt blaskande i vatten får mina händer att snart kännas som pergament.

I natt gnydde han ingenting men tycktes inte heller finna sig till ro. Jag hade stängt in oss i sovrummet för att ha lite koll på honom. Jag trodde att han skulle sova i sin säng eftersom han hade sitt gossedjur där med alla lukter emifrån. Men där trodde jag fel. Den intresserade honom inte den minsta och varje gång jag placerade honom där var han lika snabbt ute ur sängen igen, trots att jag höll handen på honom så att han skulle känna trygghet. Vid tretiden vaknade jag av att jag hörde att han använde tidningen och sedan kunde jag inte motstå honom. Han såg så bedjande ut där han stod och försökte ta sig upp i sängen. Så vad tror ni jag gjorde? Givetvis lyfte jag upp honom i min säng och han la sig direkt på min arm och vi somnade båda och sov i den ställningen ända till nio i morse. Tydligen är det en hund som gillar sovmorgon, vilken tur för mig :)

Idag har han blivit mer van att gå i koppel, han hoppar inte lika ofta mot mina ben i hopp att bli upplyft, däremot har upptäckt sin skugga som han jagar utan att förstå varför han aldrig tycks hinna upp den. Efter mycken tvekan har han också lärt sig att gå upp för trappor. Hela tre gånger i dag har jag inte behövt bära honom upp till tredje våningen. Ner för trappan vägrar han dock fortfarande. Han också fått träffa sin pappa, Viggo. Både mamma och jag har varit mycket orolig inför detta möte. Tänk om Viggo skulle reagera med ilska och avundsjuka. Vad skulle vi ha gjort då? Jag är ju beroende av mamma som hundvakt, iaf kanske första halvåret. Men det gick jättebra! Viggo såg först väldigt förvånad ut när han upptäckte vad det var jag hade med mig, men sedan började leken. De lekte jättebra ihop och Viggo var väldigt omtänksam mot Troy och lät honom t o m leka med sina leksaker. När Troy blev för jobbig hoppade Viggo upp på mammas säng och där fick han vara i fred, för Troy kunde inte hoppa efter. Men det är bara en tidsfråga innan Viggos fristad är över. Efter att ha studerat sin far hur han tog sig upp i sängen gjorde Troy två mycket goda försök där han nästan tog sig upp. Så snart kommer han att lyckas.

Nu har jag berättat mycket om hur de här två dagarna har varit men väldigt lite om hur Troy är som hund. Troy är en oerhört tillgiven hund. Han tyr sig till mig jättemycket och lämnar mig inte ur siktet många sekunder. Men han har börjat gå på egna turer när jag t ex sitter framför datorn och det är ju bra, jag vill ju inte ha en hund som blir för "mammig" (eller heter det mattig?). Han är också en riktigt liten knähund. När han sover ligger han gärna i min famn och kurar ihop sig. Han är inte så där jättebitsk ännu, iaf inte som Viggo var, känd som "Pirayan" under valpperioden. Idag fick han ett gnagryck och försökte sig på min fingrar, en filt, ett bord och en stol men jag hämtade ett gnagben åt honom och därefter verkade han nöja sig med det, iaf för stunden. Just nu ligger han utsträckt på soffan bredvid mig efter att ha haft en ganska intensiv lekstund. Än så länge så kan jag bara säga att Troy är en makalöst trevlig hund. Ångrar mig inte en enda sekund.

Här kommer nu lite, eller egentligen många, bilder min guldklimp :)


På upptäcktsfärd. Vad vad det som blixtrade tro?


Den första måltiden i det nya hemmet avnjutes, mmm gott för en hungrig valp.


Gamla, begagnade leksaker är bäst! Ärvd från både Birk och Viggo.


Vilken intressant leksak de hade på det här stället. Det kanske inte blir så tokigt ändå.


Tro inte farsan Viggo får tillbaka den här leksaken. Den är min, my precious.


Ett riktigt vilddjur som kastar över sitt byte.


Finns det fler leksaker, börja ledsna på den här.


Fotar hon??? Det märkte jag inte, bäst att posera lite.


Undrar hur de har det hemmavid?


Är man inte för söt säg?


Undrar om matte vill ha en närbild? Bäst att krypa närmare kameran.


Bäst att visa matte att man har tänder så hon vet vilket vilddjur man är.


När matte kliar bakom örat... kan inte få nog.


Har ni sett vad pinsamt? Rött nagellack i örat på en hanhund. Om det ändå hade varit blått.


När matte knappar på datorn kan man passa på att krypa upp i famnen för en liten tupplur.


En stol lämplig för en valp. Skönt att slippa sitta på golvet.


Slutar det alrig blixtra, jag vill ju sova.


Har ni sett vad matte köpt till mig? En ko. En trevlig kompis.


Efter en hel dag med en massa nya intryck måste små valpar sova.