Veronicas funderingar

Vilket härligt väder vi har idag denna Allhelgona helg. Jag tittar ut genom mitt tyvärr allt för solkiga vardagsrumsfönster och ser hur solen lyser upp vår tillvaro denna första dag i november. Visst blir man alltid på lite bättre humör när solen skiner upp våra liv? På något sätt är det svårt att låta höstens tungsinne ta över tillvaron när denna strålande ljuskälla breder sina vingar över oss. Idag måste jag bara gå ut, jag kan inte sitta inne och låta denna dag gå förbi, vem vet hur många soldagar vi har kvar på vårt solkonto detta år. Det gäller att utnyttja varje uttag och inte låta något gå till spillo. Kanske ska jag ge mig ut på en fotosession idag, det var ju ett tag sedan sist, och se om jag kan lyckas fånga den känsla som solens framfört har väckt inom mig idag. En tur till mormors grav lär det säkerligen bli idag, när om inte under Allhelgona helgen bör man sända en tanke till sina kära som inte längre finns hos hos. Fast det har gått tio år sedan mormor gick bort så saknar jag henne ännu, men det är väl så det brukar vara antar jag. Ens mormor är väl speciell för de flesta.

Allhelgona helgen får mig också att tänka på vad som händer efter döden. Jag har så svårt att tro att allt bara upphör så fort vi stänger våra ögonlock för sista gången. Att vi bara biologiskt bryts ner och blir en del av jordens kretslopp. För mig kan det bara inte vara allt. Jag vill så gära tro att något annat väntar bakom vårt sista jordliga ögonblick. Att det bara är vår fysiska kropp som lämnas kvar på jorden och att själen vandrar vidare till ett bättre plats där vi återigen får möta alla de kära som vi någon gång förlorat. För mig är det hopp. Hoppet, som lever vidare när någon lämnat oss, hur svår sorgen än kan vara. Hoppet, som gör ens egen död inte lika svårt att tänka på. Det finns ett liv efter döden.