Dialektala funderingar
Mitt förra inlägg om uttal startade tankeverksamheten i min skrala, för kvällen trötta, hjärna. Är det inte fascinerande på hur många sätt vi faktiskt kan tala vårt, i våra öron, vackra och älskade svenska språk? Skånska, stockholmska, norrländska mfl och alla möjliga varianter av dessa stora dialekter, varianter som kanske skiljer från by till by. Tänk egentligen vad tråkigt det skulle låta om precis varenda liten svensk hade exakt samma uttal på alla dessa tusentals ord vi använder i vårt dagliga språk. Tänk om vi vore en enda stor tråkig språklig homogen grupp. Tack och lov att så inte fallet. Tack och lov att vi har vår språkliga mångfald.
Jag tycker att alla ska vara stolta över den dialekt som man har. Dialekten är ett charmerande bevis på vart i vårt avlånga land vi har vårt ursprung. Jag pratar som sagt den breda sundsvallskan och jag vet att dialekten inte är så där särskilt bedårande men trots det är jag stolt över min dialekt och skulle antagligen inte frivilligt ändra den.
Det lite lustigt med dialekter, jag vet att min vänner och bekanta med ursprung Sundsvall pratar just den breda sundsvallskan men jag uppfattar aldrig det när jag pratar med dem. Men så fort man hör en sundsvallsbo i radio eller tv så känner man genast igen dialekten och tycker att den är mindre vacker. I och för sig märker jag aldrig heller att min mamma pratar en österbottnisk dialekt (vörådialekt) med mig jämnt och ständigt, ända sedan barnsben. Jag kan själv inte prata denna dialekt, förutom en och annan lustig replik, men förstår dock allt. Skulle mamma däremot prata sk högsvenska (finlandsvenskarnas ord för när de överger sin svenska hembygdsdialekt och övergår till standardsvenska) med mig så skulle jag upptäcka det omedelbart och fundera över vad som var fel. Jag önskar dock att jag skulle kunna lära mig mammas dialekt, men det verkar efter 34 års försök som helt omöjligt. Men en är säker, dialekter i alla former fascinerar mig. Mera dialekter åt folket :)
Jag tycker att alla ska vara stolta över den dialekt som man har. Dialekten är ett charmerande bevis på vart i vårt avlånga land vi har vårt ursprung. Jag pratar som sagt den breda sundsvallskan och jag vet att dialekten inte är så där särskilt bedårande men trots det är jag stolt över min dialekt och skulle antagligen inte frivilligt ändra den.
Det lite lustigt med dialekter, jag vet att min vänner och bekanta med ursprung Sundsvall pratar just den breda sundsvallskan men jag uppfattar aldrig det när jag pratar med dem. Men så fort man hör en sundsvallsbo i radio eller tv så känner man genast igen dialekten och tycker att den är mindre vacker. I och för sig märker jag aldrig heller att min mamma pratar en österbottnisk dialekt (vörådialekt) med mig jämnt och ständigt, ända sedan barnsben. Jag kan själv inte prata denna dialekt, förutom en och annan lustig replik, men förstår dock allt. Skulle mamma däremot prata sk högsvenska (finlandsvenskarnas ord för när de överger sin svenska hembygdsdialekt och övergår till standardsvenska) med mig så skulle jag upptäcka det omedelbart och fundera över vad som var fel. Jag önskar dock att jag skulle kunna lära mig mammas dialekt, men det verkar efter 34 års försök som helt omöjligt. Men en är säker, dialekter i alla former fascinerar mig. Mera dialekter åt folket :)
Kommentarer
Postat av: Gullilla
När jag var liten - för c:a 50 år sen - sa dom biler och busser där jag är född, på ALNÖ, och min mamma tillät inte oss 7 syskon att prata så utan vi fick lära oss att det heter bilar och bussar! Det är jag nu glad för även om det är "charmigt" med dialekter, som även jag tycker, så nån måtta får det vara................?
Nu för tiden är det sååååå mycket inflyttat folk på ön så nu pratar vi lika "fint" som Sundsvallsborna. Hehehehe
Trackback
