Veronicas funderingar

Jag har insett en sak, en riktigt viktig sak. Just nu känner jag mig verkligt lycklig. De är nog evigheter sedan jag kännt verklig lycka senast men nu har känslan faktiskt infunnit sig. Egentligen är det ganska oförstående varför denna lyckokänsla dykt upp just nu. Just nu när jag står i begrepp att lämna det trygga och kasta mig ut i det okända. När jag står inför en framtid som antagligen är allt annat än säker. Jag borde inte vara lycklig, jag borde kanske hellre vara förtvivlad. Men tack och lov så känns förtvivlan långt bort, längre bort än att jag överhuvudtaget ska kunna ana den. Ur lyckan hoppas jag kunna hämta den styrka som behövs för att med kämpaglöd ta itu med den tid som väntar. Jag har efterfrågat förändring men inte lyckats skapa den möjligheten men nu, nu är chansen till något nytt helt plötsligt här. Vad det nya är återstår att se men jag hoppas och tror på det bästa. Lycken kommer och jag hoppas verkligen inte att lyckan går, inte än på länga vägar. Jag tycker att efter all denna grubblande tid är jag värd denna underbara känsla. Jag har väl kanske inte direkt vara deprimerad tidigare men jag har inte heller varit lycklig. Jag har levt in värld som mer varit ett intet, varken deprimerande eller lycklig, utan en grå tråkig massa med få eller inga framtidsvisioner, bara drömmar som kännts ogenomförbara. Nu har jag chansen att vara min egen lyckas smed. Jag tror på framtiden och jag tror på mig själv, kanske viktigaste av allt. Lyckan kommer. Lyckan stannar?