Veronicas funderingar

Så fort jag ser något som jag skulle vilja fotografera så kan ni ge er den på att jag naturligtvis inte har kameran med mig. Det är alltid givet. Och när jag väl har kameran med mig så brukar inte inspirationen vara lika stor. Tänk om jag på något vis kunde lura inspirationen. Jag menar, på något sätt ha med mig kameran utan att veta om det. Förstår ni vad jag menar eller svamlar jag mer än vanligt? Hursomhelst, idag fick jag en smak av det syndromet (kännt som glömsk inspiration eller ihågkommen oinspiration, namngivet av den mycket okända svamlaren Veronica) , dvs ingen kamera men fantastiska fotoobjekt. Jag befann mig på Alnön, för övrigt en av de absoluta mest fantastiska platserna i Sundsvall (i stort hela Alnön är toppen och supervackert) men utan sällskap av min goda vän vid namn Nikon D60. Han givetvis är kameran en han, precis som min bil), hade bett om lite semester den här veckan (bra ursäkt för att jag aldrig kommer ihåg att ta med honom, eller hur?) och vilade avstressat i soffan framför tv:n i hemmets lugna ro. Så där var jag men ingen kamera, men en absoluta massa underbara objekt jag hade kunnat fotografera (antagligen med tvivelaktigt resultat, men jag kan väl ändå få inbilla mig att jag är betydligt bättre fotograf än jag tyvärr är). Det är nästan så att jag snarast möjligt få ta en ny tur ut till Alnön igen och försöka återfinna inspirationen. Återstår väl se hur det trippen kommer att lyckas :)