Veronicas funderingar

I kväll var det dags för den stora klippningen. Inte av mitt hår utan det Troys hår som skulle kapas. Han har den senaste tiden sett ut som ett alldeles runt pälstroll och det brukar vara ett säkert tecken på att något måste göras. Och med något menar jag förstås klippning av päls. Så fram med saxen och börja kapa. Det finns bara ett litet problem. Jag är urusel på att klippa. Jag skulle aldrig kunna bli frisör. För min del saknar faktiskt minsta lilla talang på den fronten. Men eftersom jag är snål och fattig stundent är det bara att strunta i bristande talanger och börja klippa.  Resultatet? Hmm, vad ska man säga? Jo, jag har ett stycke klippt hund men hur han ser ut kanske vi inte ska prata om. Som tur är har Troy en alldeles lockig päls vilket göra att saxmärkena inte syns allt för tydligt. Men, han är inte snygg just nu, det måste erkännas. Han vill inte vara med om klippningen och tog varje chans att smita. Jag var tvungen att klippa där jag kom åt och jag misstänker ni kan gissa resultatet. Jag hoppas att mamma är barmhärtig och finputsar honom litegrann i morgon.

Lite bilder från bedrövelsen kan jag dock bjuda på ;)


Har ni sett vad matte har gjort? Ska det här föreställa en pumi???




Man blir trött av klippning. Särskilt när man måste vara rädd att matte ska klippa pumin i huden. Konstigt gjorde hon inte det, men man kan aldrig vara en stund säker.




Hur ska man våga gå ut och möta folk och fä? Undrar om man kan maskera sig?




Päls som skulle räcka till en hel pumi till.