Veronicas funderingar

Midvinternattens köld är hård... nja, inte direkt just nu. Nu när det ska vara som allra kallast så, håller i er nu, regnar det. I alla fall regnade det i natt vid halv två tiden när Troy och jag var ute på hans dagliga (nattliga) sista kisspaus. Min fasa just då var att att temperaturen skulle sjunka och vattnet frysa till. Tänk er vilken chockhalka som hade mött oss alla här i Gävle när vi hade vaknat i morse. Men, tack och lov, så blev det inte. Regnet har slutat men det är fortfarande plusgrader.

Överallt hörs droppandet från balkongerna här i bostadsområdet. Och snön har blivit så där mörk och ful som bara vattentyngd snö kan bli. Jag kan väl inte direkt påstå att det ännu syns att värme och vatten krympt våra gigantiska snötillgång (den lär nog vara kvar till midsommar). Men en känsla av att våren är på väg har krypit in på mig, fast jag gör allt för hålla den tillbaka. För inte kan det väl vara vårdags redan? Nej, det är nog helt omöjligt. Det är nog bara naturen som spelar oss (eller kanske bara mig?) ett litet spratt. Vem vet, i morgon kan det vara snöstorm eller 20 minusgrader igen. Men i dag, jag menar just i dag, tänker i alla fall jag låta vårkänslan fylla mitt sinne och glömma bort att vintervädret åter väntar i morgon.