Veronicas funderingar

Ikväll på väg hem efter ett styrelsemöte med fp passade jag på att ta en liten extra biltur. Ursäkten var att jag ska lämna in bilen på service i morgon och jag ville kolla om jag kunde höra det gnisslande ljud som jag hört tidigare när jag växlat ner till fyran för att upplysa Bilbolaget om det i morgon. Det gjorde jag inte men jag upplyser nog dem iaf. Nybilsgarantin  går ut 31 maj och jag vill helst att alla eventuella fel ska hinna hittas och åtgärdas innan dess. Men tillbaka till bilturen. Nu ska jag yttra några ord som jag säkerligen får äta upp när hela sommaren har regnat bort. Det regnade ganska rejält och jag tycker på något sätt det är mysigt att köra bil när det är så där mycket regn, om man bortser från faran för vattenplaning förstås.

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare men jag är iaf mycket förtjust att sjunga i bilen. Under kvällens biltur så spelades Malena Ermans La voix på radion och jag sjöng förstås med, utan att hänga med i den franska texten givetvis. Vanligtvis när jag lallar med i denna låt så sänker jag stämman för att ha en sportslig chans men inte idag. Nu tänkte jag minnsann som den alt jag är, ta i från tårna och satsa på de höga tonerna. Tja, ni kanske kan gissa hur det lät. Jag tror inte att det räcker att säga att det lät ren förskräckligt. Det lät så hemskt att jag lyckades skrämma Troy. Nu är han visserligen en rädd hund men mattes sångövningar brukar han trots allt klara av. Men inte idag. Han låg och sov så gott precis som han alltid gör när bilen rullar men vaknade med ett ryck när jag satsade på de högsta tonerna. Stackars, stackars hund :). Jag tror dock att han har hämtat sig från chocken av "skönsången" för han verkar ytterst avslappnad där han ligger bredvid mig i soffan, på rygg med alla tassar upp i vädret. Han är så trött, mattes lillpojke.