Veronicas funderingar

Förra helgen var Troy och jag ute och fotograferade lite. Höstbilderna för något inlägg sedan var också från samma tillfälle. Efter som det var en sådan grå och tråkig kändes det rätt att photoshoppa några av bilderna svartvita. Temat för bilderna tycks vara instängd :)

Så var ännu en dag till ända. Måndagen har övergått i tisdag. Går alla dagar alltid så här fort? Är det bra att dagar går fort? Ibland kanske det inte skadar med snabba dagar, det är ju liksom beroende på vad man gör eller kanske vad man inte gör. Men det är ju inte bara dagarna som går. Dagar läggs till år och år läggs till ålder. Nädå, jag lovar ingen mer tjat om åldersnojan :). Men ibland undrar jag om man verkligen tar till vara på sitt liv. Missförstå mig nu inte, jag är inte missnöjd med mitt liv. Det är bara det att ibland känns det som slentrianen tar över. Fast mer förändring än jag genomgått senaste åren kanske inte är behövligt. Att bryta upp från tryggheten som jag faktiskt har gjort kan knappast klassas som slentrian. Så kanske lite slentrian så där emellanåt inte är så tokigt trots allt.

Har ni tänkt på vad bra det är att ha fantasi. Jag menar förmågan att bara helt drömma sig bort lite då och då. Jag försvinner titt som tätt bort i dagdrömmar av alla de slag bara för att för ett ögonblick vila tanken och sedan återvända till den krassa (som faktiskt inte är alltför krass) verkligheten. Det är en möjlighet som faktiskt helt och hållet är gratis. Det finns ingen som kan som stoppa drömmarna och be om tullavgift eller något sådant. Det är bara fritt fram att ge sig ut i stora vida världen ända till minsta möjliga avlägsna hörn och låta fantasin få fritt spelrum. Praktiskt eller hur? I kväll har jag varit i väg på en sådan tur men är nu hemma igen ;)

Idag har det varit en riktigt härlig dag. Värmen har hållit sig runt 25 grader trots att det inte direkt varit solsken (ibland men inte hela tiden). Efter en riktigt lång sovmorgon tog jag med mig datorn ut på altan till min lilla stuga. Trots skugga var det alldeles perfekt värme att sitta där, inte för varmt och inte för kallt. Jag ägnade en lång stund åt både photoshop och att surfa runt bland olika bloggar. En oerhört rogivande eftermiddag.

Men säg det som inte har ett slut. Plötsligt var Troy borta hos mamma trots att jag visste att han satt fast här hos mig. Den lille skurken hade lyckats gnaga av sitt halsband. Jag har sett att han gnagt på halsbandet men jag trodde i min enfald att han trots allt inte skulle ta sig loss. Men tänk så fel man kan ha. I det läget hade Troy ännu inte rymt utan satt i famnen på mamma. Jag gick för att hämta ett av Viggos gamla halsband som substitut. Tyvärr var det aningens för stort och ganska snart var Troy fri igen. Men då blev det fart på honom. Plötsligt förstod han att han uppnått frihet. Som tur var hade grannen och alla deras hundar åkt hem så det var trots allt ingen större fara. Efter ett antal snabb löpningarna runt tomten fick så både far och son pumi springa ner och bada. Och bada gjorde de verkligen så nu ligger en alldeles dyblöt här bredvid mig och luktar så där "gott" som bara hundar kan göra efter att ha badat i en gyttjig sjö.

Idag sken solen och det lockade att ge sig ut i naturen. Så på eftermiddagen bestämde jag mig för att stoppa in hunden i bilen och ta en tur ut till Åstön. Jag packade ner en macka, dryck och lite hundkäk för tanken var att jag skulle promenera till favoritplatsen ute på Åstön och där käka och plugga lite medan Troy fick sträcka ut benen i språng. Men det blir inte alla gånger som planerat. Visst, vi kom i väg och vi kom fram. Men väl framme kändes det rent ut sagt svinkallt. De isiga vindarna från havet var verkligen inte att leka med. Så picknick och studier ställdes in och istället bestämde jag mig för en promenad runt ön (inte hela, bara delar av den) istället. Det var en skön promenad trots kylan och vi stannade då och då för att ta lite foton. Jag märkte att våren inte kommit lika långt som hemma trots att snön försvann tidigare här ute. Men efter en "snabb" start så halkade tydligen vädrets makter och moder natur efter här ute. Jag gissar att havet fortfarande är ganska kallt och sinkar våren. Men visst fanns det många vårtecken, bara inte lika gröna träd som här hemma i Sundsvall.

Efter att ha promenerat en och annan kilometer tyckte jag att Troy nog skulle få springa lös. Det var ju inte så att vi direkt mötte någon folksamling här ute så risken att Troy skulle skrämmas var minimal. Troy drog i väg och sprang fram och tillbaka några gånger innan han plötsligt kastade sig ner på vägkanten. Så dålig kondition brukar han ju inte ha. Det visade sig dock att han blödde från ena klon. Som tur är inten större fara, det var bara en kloklippningsskada från häromdagen som råkat gå upp igenom tack vare hans rivstarter. Knappast någon risk för förblödning. Men trots det var det inte så kul. Vi var ju faktiskt några kilometer från bilen och även om skadan inte var stor så kändes det inte så bra att få in en massa skräp i det. Men vad skulle jag göra? Det är faktiskt inte så att jag går omkring med förband och plåster i fickorna (det skulle man iofs kunna tro när man ser storleken på mina fickor). Jag hade inga näsdukar, ingen halsduk (och jag som oftast bär scarves) och inte ens några sockar som jag kunde använda för att stoppa blodflödet. Ingenting alls, eller nästan ingenting alls. Tänker inte berätta vad jag använde men jag kan säga så här iaf. Tack vare detta och snoddarna från det uppsatta håret kunde iaf Troy ta sig därifrån och gick oväntat obehindrat därifrån. Tyckte t o m att han tittade tacksamt på mig när han då och då vände sig om för att kolla om jag var med. Jag vet, ren inbillning men jag kan väl ändå få leva med tanken på en tacksam hund :)

Väl i bilen, skyddad från väder och vind, hade vi sedan vår lilla picknick. Dagen blev inte som planerat men inte helt fel ändå. Händelser som man i efterhand kan dra på smilbandet åt är aldrig fel.

Lite bilder från dagen får ni här, så håll till godo :)
























Det är svårt att fotografera Troy i något annat än profil. Han gillar inte att kolla in i kameran och har ständigt utkik om det kommer någon.




Det är tufft att vara så söt och ett så eftertraktat fotoobjekt. Vissa dagar skulle en liten pumi helst av allt slippa allt det där knäppandet och blixtrandet.




När serveras picknicken? En liten pumi har ju intagit en bra matplats, på golvet på framsätets passagerarplats. Ser ni den bandagerade tassen? En liten pumi tycker att bandagematerialet är pinsamt. Tänk om någon annan vovve ser en liten pumi? Fast då skulle minsann en liten pumi skrämma bort den, haha. Morr, morr...




Matte, hur går det? Blir det något käk? En liten pumi är hungrig och det var visst picknick utlovat. Särskilt en skadad liten pumi behöver extra mycket och extra god näring.




Mmm... gott. Matte är trots allt inte så dålig på att fixa gott käk. Finns det mer???





Ok, ser ni allihopa hur skadad en liten pumi är. Ser ni tassen? Det gör ont. Tyck synd om en liten pumi. Vaddå, fel tass??? Hur i hela världen ska en liten pumi veta vilken tass som han har ont i? En liten pumi är trots allt bara sju månader och ingen nobelprisvinnare (inte än iaf, vi får väl se hur det blir vid åtta månader) och kan helt enkelt inte veta allt.