I ur och skur...

Jag känner att jag de senaste veckorna har försummat min blogg. Tyvärr kan jag inte påstå att min inspiration att skriva av mig har varit den allra högsta. Det har funnits andra saker som pockat på min uppmärksamhet och inspiration. Och den främsta av dessa orsaker har förstås varit Troy. Innan Troy kom hem till mig hade jag tänkt att dagligen blogga om våra gemensamma upplevelser så här i valptidens första veckor. Men så har det faktiskt inte blivit, iaf inte i den utsträckning jag räknade med. Jag har faktiskt jättesvårt att koncentrera mig tillräckligt mycket för att samla tankarna kring ett och annat och teckna ner dem här. Särskilt inte när man har världens sötaste valp som ligger bredvid en i soffan sovandes. Det lockar liksom mer att gosa eller busa med mattes gullunge :). Men jag tänkte jag skulle göra ett litet försök här och nu i denna sena timme, som faktiskt inte längre är sen utan mitt på dagen eftersom jag inte skrev färdigt detta när jag började.

Livet med Troy förflyter på ganska bra måste jag säga. Faktiskt betydligt bättre än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag gillar verkligen att vara hundägare, det är bara att konstatera. Jag var lite orolig innan att när väl nyhetens behag hade lagt sig att jag skulle ångra mitt köp av hund. Men helt klart inte. Visst är det är tufft ibland, det ska inte förnekas, men denna lilla varelse har väckt sådana starka känslor hos mig. Redan första kvällen med valpen tror jag att jag insåg att det här faktiskt vara mattes lilla gullunge som jag skulle kunna göra allt för. Men det hindrar förstås inte att Troy och jag emellanåt inte är de allra såtaste vännerna. För att nämn ett exempel när vänskapen har starkt prövats kan jag berätta om händelserna under gårdagens sista två skälvande timmar.

Vid tiotiden i går kväll kom Troy och jag in efter en kvällspromenad runt kvarteret. Jag var mycket nöjd med Troy eftersom han för ovanlighetens skull kissade två gånger ute och jag såg därför fram emot att slippa torka kiss inomhus den närmaste tiden. Allt var frid och fröjd och livet som hundägare kändes helt enkelt underbart. Men... man ska aldrig tänka sådana tankar för då blir allt plötsligt tvärtom. Efter att ha sovit en längre stund framför tv:n och piggnat till av en uppfriskande promenad i kvällsmörkret blev det fart på Troy. Låt mig säga så här, "hunden från helvetet" var plötsligt det namn på mattes lille gullunge som snurrade runt i min stackars oförberedda skalle. Troy bet, han bet och nämde jag att han bet? Han bet på soffan och jag sa nej. Han bet på mig, så ont att jag skrev till så grannarna misstänkte säkert misshandel, och jag sa nej. Han bet på fjärrkontrollen. Han försökte stjäla kex från vardagsrumsbordet. Och för allt han gjorde så sa jag nej. Och visst fungerar det att säga nej, iaf något så när, men får han inte göra något så hittar han alltid något annat.Och så höll det på i nästan två timmar innan han till sist utmattad somnade. Och helt plötsligt så var mattes gullunge tillbaka :)

Men trots sådana här mardrömslika scenarier så kan jag inte sluta att tycka om valpen. Visst, just i det tillfällen skulle jag kunna sälja honom till högstbjudande, men sådana tillfällen är ju trots allt ganska få, som tur är. För det mesta busar han på ett lite mindre helvetiskt sätt :)

Just nu ligger han och sover på sötörat :). Vi ska nog strax ge oss ut och försöka fotografera lite julkort. I eftermiddag ska han vara en stund hos mamma och Viggo medan jag ska i väg och käka lite julgröt.

Här är lite bilder på Troy i värsta bustagen:


Bäst att passa på att busa lite med matte när hon fotograferar. Vad kan det här vara för något spännande? En rem till kameran? Vad händer om jag biter i det?


Matte försöker ta ifrån mig remmen. Bus! Dragkamp! Vad kul! Varför ser matte så sur ut när det är så kul!


Matte tror visst att hon kan lura en pumivalp att släppa remmen. Men jag ger mig aldrig, nån sa att det fanns terrierblod i en pumi och det måste man leva upp till och vara tjurig.


Ok då, matte får väl behålla kameran då. Hon såg så sur ut och sa Nej hela tiden. Gillar inte nej, gillar Ja och Duktig hund. Bäst att stjäla filten i stället, man vet aldrig om det kan bli kallt.


Vad tråkigt allt blev. Matte verkar upprörd, lite för upprörd. Tror jag deppar lite.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0